Razia Nourizada blev blind i samband med en självmordsattack i Afghanistan (läs mer här) för sju år sedan och har därmed ett funktionshinder. Det praktiska och ekonomiska ansvaret för detta hemska dåd föll slutligen på de svenska skattebetalarna och Razia blev 2019 uttagen som kvotflykting för flytt till Sverige.

Razia är inte ensam om att komma från Mellanöstern och Afrika med funktionshinder. Exakt antal har jag inte eftersom någon statistik över hur många utomeuropeiska funktionshindrade Sverige tar emot naturligtvis inte förs. Men jag vet att de är många och att långt ifrån alla är kvotflyktingar. Jag har själv haft dem och deras anhöriga som klienter på socialtjänsten.

Kvotflyktingar är handplockade av UNHCR och anses ha ett särskilt skyddsbehov. Vilket i så gott som samtliga fall innebär svåra fysiska och psykiska trauman, oftast med livslånga kvarstående effekter. Här har Sverige, som alltid, legat i framkant och velat vara ett föredöme för det övriga Europa. Från Migrationsverket 2018:

”Sedan 2016 har den svenska flyktingkvoten ökat från 1 900 till 5 000 platser. Nu är Sverige det tredje största mottagarlandet. Även i år ligger kvotens fokus på flyktingar från Syrien. Dessutom ska stora grupper tas ut i Östra Afrika och längs den centrala Medelhavsrutten i Nordafrika.” Vidare:

”Sveriges ökning av platser har gjort att Sverige numera är ett av de största mottagarländerna i världen. 2017 kom Sverige på tredje plats när det gäller hur många personer som vi accepterade efter att deras ärenden presenterats av UNHCR – en del av dem kommer dock att resa till Sverige först i år. 2018 bedömer UNHCR att Sverige även kommer att vara det tredje största mottagarlandet totalt sett. Endast USA och Kanada tar emot fler.”

I januari 2022 kunde Migrationsverket stolt meddela:

”Drygt 6 400 personer togs under 2021 emot som kvotflyktingar i Sverige – det högsta antalet på ett par decennier. Medborgare i Syrien, Afghanistan och Demokratiska republiken Kongo står för närmare 70 procent av de mottagna. Omkring hälften av kvotflyktingarna är kvinnor och barn.”

Men i slutet av 2022 var sötebrödsdagarna över för alla statliga och kommunala myndigheter som har till uppgift att hjälpa och bistå de skadade kvotflyktingarna. Den nya regeringen drog ner antalet kvotflyktingar till 900 per år, vilket jag ser som en marginell förbättring. En verklig förbättring hade varit om antalet hade dragits ner till noll.

Den blinda Razia fick alltså flytta hit som kvotflykting 2019. Sedan dess har hon läst SFI utan att lära sig någon svenska och också varit sjukskriven. Att hon är blind hindrade henne inte på något sätt från att ett halvår efter ankomsten till Sverige resa till Iran och gifta sig med sin afghanske make, som fortfarande befinner sig i Iran.

Sedan dess har de tidigare så generösa myndigheterna börjat konstra. Razia har ansökt om anhöriginvandring för maken och fått avslag två gånger av Migrationsverket och en gång av Migrationsdomstolen. Hon stupar på försörjningskravet. Hon arbetar inte och har numera sjukersättning, vilket inte räcker för att hon ska kunna ”försörja sig själv”, som det heter på myndighetsspråk, och dessutom sin make.

Här vill jag betona att jag inte på något sätt lastar Razia för detta. Det är våra politiker som är helt ansvariga för allt som Razia kostar oss. Räknar jag lågt med 12 000 kr i månaden enbart för hennes bostad och försörjning har hon på fyra år kostat oss 576 000 kr. Men eftersom hon på grund av sin blindhet inte klarar sin tillvaro själv får hon omfattande hjälp från hemtjänsten. Vilket gör att skatteutgifterna för henne uppgår till minst det tredubbla. Inkluderat all sjukvård, alla tolkar och alla planeringsmöten runt henne.

Razia erbjöds hjälp av Sverige och hon tog emot den. Jag kan bara hoppas att hon är tacksam för den hjälpen. Våra styrande politiker, däremot, fick tack vare henne en veritabel endorfinkick och blev höga på sin egen godhet. Berusade av sin felaktiga uppfattning om att ”Sverige är rikt, Sverige har råd!” kunde de med varm hand överlämna notan till oss skattebetalare.

Om jag återigen räknar lågt och tar våra kostnader för Razia gånger 50 000 funktionshindrade totalt från Mellanöstern och Afrika så får ni en ungefärlig uppfattning om de totala kostnaderna, alltså cirka 18 miljarder per år. Detta i ett läge där många infödda svenska funktionshindrade nekas bland annat assistansersättning och övrig hjälp.

Detta vansinne måste få ett slut! Nu!