Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

Det andra förhållandet är att intellektuell tröghet finns. Intellektuell tröghet är en arbetsbesparande attityd som intalar oss att det vi vet gäller och att det är ansträngande, onödigt och kanske omoraliskt att byta uppfattning. Har man en gång lärt sig något så var det rätt och förändring kan vara tecken på urartning. Man har fått lära sig att det heter ”mot dem” och har svårt att tåla att till och med språkforskare tolererar ”mot de”.

Dilemmat är följande. Vi vet inte om de förändringar vi upplever är till det bättre eller till det sämre. I historien har båda typerna av förändringar förekommit även om vi i västerlandet under de senaste två- eller trehundra åren fått uppleva en fullständigt häpnadsväckande och oväntad förändring till det bättre. Men inga tendenser är för evigt. Just nu kanske det, objektivt och sett i framtida historikers ögon, är på väg att gå åt pipan. Man vet inte.

Här är några saker lite huller om buller som bekymrar mig:

• att folk cyklar på trottoarerna (en gång blev jag påkörd)
• att polisen inte griper in när folk cyklar mot förbudsskyltar
• att skolresultaten försämras i svenska skolor
• att Sverige alltmer blir ett tudelat samhälle i takt med att slumområden etableras
• att den svenska nationalkänslan försvagas (föralldel, en gång tillhörde jag själv dem som hånskrattade åt flaggan)
• att det kommer en massa utlänningar med dålig integrationsprognos
• att makten i nationen utövas av ett välfärdsindustriellt komplex som har sin egen välgång snarare än nationens som främst mål
• att media på det hela taget fungerar som ett prästerskap för detta maktkomplex
• att Sverige tycks förlora makten över företag som en gång var det svenska näringslivets kronjuveler

Sådär kan jag hålla på hur länge som helst. Om jag lägger ihop dessa missnöjesanledningar med ett gäng andra klagomål av motsvarande halt så formas i min skalle en ganska dystopisk bild av tillståndet i vårt land.

Men så fort jag formulerat denna känsla så grips jag av tvivel. Att en värld går under betyder ju inte nödvändigtvis att världen går under. Framtidens kultur och välstånd kan kanske blomstra på något för samtidsmänniskan obegripligt sätt även om vår tids studenter är klena i matte och inte hört talas om subjekt och predikat (för att inte tala om konjunktiv och supinum). Kanske har den egna kulturens undergång alltid förutspåtts av bildat folk så snart de fyllt femtio år. Tänk bara på Oswald Spenglers inflytelserika, tankedigra men tröglästa verk Västerlandets undergång som publicerades i flera band kring år 1920 (då Spengler själv förstås bara var trettio). Ibland har sådana tänkare fel och ibland har de rätt.

Spengler hade såklart fel. Eller såg han vad som skulle hända fast han kom hundra år för tidigt?