I mer än femtio år har palestinierna kallat sig palestinier, identifierat sig som palestinier och av omvärlden betraktats som palestinier. Femtio år är en relativt kort tid, jämfört med till exempel araberna som identifierat sig som araber sen antiken och judarna som identifierat sig som judar betydligt längre.  

Men femtio år utgör ändå ett par generationer. Så låt oss enas om att palestinierna är ett eget folk. Det innebär inte att man per automatik har rätt till en egen stat. Världen är full av folkslag som inte har egna stater; kurderna, tamilerna, samerna, druserna, romerna, baskerna och berberna för att ta några exempel. För att vara statsbärande krävs framför allt tre saker: 

• Förmåga att organisera en statsapparat. 
• Förmåga att försvara ett territorium. 
• Förmåga att hålla fred med sina grannar. 

Så vitt jag kan bedöma uppfyller inte palestinierna något av dessa kriterier. Skulle Israel upphöra att existera är min gissning att inbördeskrig utbryter, tills området ockuperas av omgivande arabstater. Alternativt att området mellan ”floden och havet” blir ett slagfält mellan Iran och Saudiarabien. Kanske ett nytt Jemen. Jag tror inte palestinierna har särskilt mycket att vinna på en sådan utveckling. 

Så vad finns det för hopp för det palestinska folket? Till att börja med måste man inse att man inte har en fiende, utan tre:  

Palestiniernas första fiende är deras egna ledare. Både Fatah och Hamas är djupt korrupta organisationer, vars ledare lever i lyx och berikar sig på internationellt bistånd. Detta skiljer dem inte från många andra politiker, men utöver det styrs de av en enda idé – att utplåna Israel och rensa området från judar. För att uppnå det målet är man beredd att offra sin egen befolkning. Hamas strategi för att vinna det krig man själv startade den 7 – 8 oktober, är att göra sitt eget folk till martyrer. Användningen av mänskliga sköldar i Gaza är både medveten och systematisk. Istället för att låta soldaterna skydda civilbefolkningen, låter man civilbefolkningen skydda soldaterna. 

Palestiniernas andra fiende är den övriga arabvärlden. I likhet med Hamas utnyttjar man palestinierna till att genomföra det i grunden religiösa projektet; att göra Mellanöstern judefritt. I övrigt diskrimineras palestinier av sina grannar och förvägras medborgarskap i alla länder utom möjligtvis Jordanien. Om världssamfundet på allvar vill lösa konflikten Israel/Palestina, borde man pressa arabvärlden att ge dem samma status som övriga muslimer i Mellanöstern. Till exempel låta dem integreras i Egypten, Syrien eller Irak, som alternativ till Gaza. Även om palestinierna utgör ett eget folk är deras kultur, religion, språk och historia närmast identisk med den arabiska. 

Palestiniernas tredje fiende är Israel. Det är svårt att tänka sig vänskapliga relationer med öppna gränser inom de närmaste decennierna. Men det finns exempel på fientligt inställda folk som levt på var sin sida om en gräns, utan att starta krig. Under nästan 50 år gick en järnridå genom Europa. Det utbröt aldrig något krig mellan Kuba och USA. Taiwan har (än så länge) inte hamnat i krig med Kina. Klokt nog har man valt att inte bombardera Peking med missiler, trots att man aldrig erkände bildandet av folkrepubliken Kina för 74 år sen. För att upprätthålla en bräcklig fred, krävs en kombination av politisk kompetens och självbevarelsedrift.