Birgitta Sparf spelar nästan alltid på samma fela och det blir aldrig tråkigt ty läsarna känner igen sig och ilsknar till över hur olika invandrare skamlöst ställer vilka krav som helst på helst den svenska hjälpapparaten och med pockande aggressivitet begära snabb och effektiv leverans av offentliga tjänster. Vid ungefär tre minuter redovisar palestinskättade men möjligen svenskfödda Nasma sitt hat över Sverige som förmenar henne hennes mänskliga rättigheter. Man blir upprörd över framfusigheten. Man blir förbannad över fräckheten.

Av rädsla för att bli hållen för rasist, en social fara som var mycket större för trettio år sedan än idag när folk blivit mer luttrade, har jag alltid dragit mig för att redovisa en av de jobbigaste erfarenheterna av tre års arbete i Afrika. Det är inte skämmigt att tala om att svarta människor ofta är illitterata eftersom det stämmer med teorin om utvecklingen; de är bara lite sena. Andra kulturella särdrag man hittar i Afrika, till exempel barnaga, har inget afrikanskt kulturarv, fick jag lära mig av kulturellt bildade vita personer, utan berodde på drottning Victoria av England (jag lovar!). Men en sak drog jag mig för att tala om och det var att folk ofta hade svårigheter med att hålla ordning på äganderättens strikta bud. Det var sådant man bara kunde diskutera med de närmast berörda, det till säga med de andra biståndsarbetarna under brödträdet i hotellträdgården efter jobbets slut.

Första gången till och med personer i bemärkt ställning frågade mig om jag hade någon ”present” till dem blev jag chockerad ty det var så tydligt att jag betraktade korruptionens födelseögonblick, den var eldigt girig men samtidigt så barnsligt oskyldig att den verkade som ett småbarns tiggerier.

Till slut vande man sig. Man orkade inte bli uppskärrad. Och eftersom man inte vill bli räknad bland rasisterna höll man tyst och på den vägen är det.

Men hur är det då med Nasmas anspråksfullt pockande attityd? Hennes förakt för det Sverige som (troligen) försörjer henne och föräldrarna är gränslöst. Hon är inte ensam. Hon har ett oändligt antal av Sverige lika illa behandlade systrar och bröder som exempelvis Sveriges Television erbjuder täta möjligheter att oemotsagt presentera sina anklagelser mot svenskarna. Hon är aldrig nöjd med vad Sverige erbjuder.

En viktig fråga är om Nasma hade med sig hatet från Palestina eller om hon lärt det och vidareutvecklat det här? Man kan ställa nästan samma fråga avseende den fäaktighet med vilket det svenska etablissemanget – journalister, UD-folk, ämbetspersoner och så vidare – möter en sådan som Nasma. Är de födda sådana eller erbjuder den posen så värdefulla belöningar att den helt enkelt inte kan avvisas?

Sverige låter sig manipuleras av Nasma och hennes gelikar trots att vi vet att den som ger sig för en utpressares krav bara blir desto mer utpressad. Ändå kan vi inte låta bli. Jag börjar tro att den sedan länge etablerade svenska eftergivenhetspolitiken lika mycket ligger i svenskarnas gener som utpressningspolitiken i Nasmas. Nasma smädar och smutskastar för att hon inte kan göra något annat, inte nödvändigtvis för att det ger goda resultat för palestinierna (vilket det i och för sig ibland gör). När vi svenskar råkar ut för Nasma är vi, verkar det, lika genetiskt dömda att börja ett nytt biståndsprogram komplett med nya socialsekreterare som hon är att förolämpa oss. Båda strategierna är antagligen lika primitivt ineffektiva. Men vi är oförmögna att låta Nasma klara sig bäst hon kan utan vår tafatta hjälp. Vi vet inte hur det går till att lämna folk i fred att lösa sina problem.

Bland de rika – ”vita” – länderna är det inte bara Sverige som är drabbat av detta ädelmodssyndrom. Från antipoderna såg jag just en intervju där världens mest kända tidigare vice statsminister, John Anderson, talade med världens mest kända historiker, skotten Neill Ferguson, och den senare vid fyra minuter förklarade att världen, särskilt Mellanöstern, är förlorad om väst inte efter kriget gör allt för att samla ihop ett jättelikt bistånd till Gaza.

Jag som trodde att just detta var hela syftet med Hamas. Att samla ihop pengar till dess ledning i Qatar. Samtidigt som Hamas fortsätter att kriga lagom mycket för att inga av de rika fienderna får för sig att det går att slingra sig ur problemet genom att vägra betala.

Den mest storslagna tiggeriapparat som världen skådat heter FN. I hela organisationen mullrar det dovt av dess ständigt tänkta huvudtanke: vi är till för att sådana som Neill Ferguson ska betala för sådana Nasma.