Svenska Dagbladet hade den elfte november ett sjusidigt reportage om Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer. Underligt nog kan jag inte hitta någon länk till artikeln. Men det är inte det enda underliga. En annan underlig sak – och nu ska jag plocka fram en gammal käpphäst som jag hur många gånger som helst utan medvind erbjudit hugade intressenter på den här sidan och nu fortsätter i hopp om att tjat ska vara en bättre metod att övertyga läsekretsen än milda förklaringar – är följande episod som inleder artikeln.

Advokatsamfundet håller bankett på Operaterrassen i Stockholm. Justitieministern är gammal advokat. Nu ska han träffa sina forna yrkeskollegor och börjar med att hålla ett tal. Det går inte så bra. När han är klar inser han (enligt skribentens tolkning av situationen) att ”han skapat dålig stämning. ”När jag blickar ut över publiken noterar jag ett samfund som jag nu har i hasorna, säger han”, antagligen till den intervjuande journalisten.

Ministern har alltså retat upp advokatkåren. Det är anmärkningsvärt. Politiker brukar inte vilja mucka gräl med väljarna. Men Strömmer gör det i alla fall och han vet vad han gör. Men varför denna uppseendeväckande händelse inträffade får läsaren inte veta trots det nervpirrande uppspelet som är värdigt en Conan Doyle. Skulle Olof Palme offentligt ha kunnat hota Gunnar Sträng med att ge honom en smocka på käften?

Jag kunde ha gått den rättsliga vägen och begärt ekonomisk kompensation av tidningsägaren Schibsted för att han med ett spännande problem lurat mig att i onödan läsa en sjusidig artikel utan att komma fram till en godtagbar förklaring. ”Teasing” kallas det i andra sammanhang när någon försöker hetsa upp ett offer och sedan vägrar att ge tillfredsställelse.

Men jag beslöt att det vore under min värdighet. Sherlock Holmes skulle aldrig ha gjort så. I stället skulle han ha löst problemet vilket jag i hans efterföljd också tänker göra.

Fakta i målet är att advokaterna blev sura på Strömmer när han presenterade sin politik. En sådan konflikt är så fel det kan bli, särskilt när den inträffar på Operaterrassen. När advokater blir arga – och dessutom visar det! – beror det på att någon på ett obehagligt sätt berört deras vitala intressen som nästan uteslutande är inkomsterna.

Justitieministern är, har det i övrigt framkommit, engagerad i ett samhälleligt betydelsefullt projekt som går ut på att kväsa gängmord och annan brottslighet inte minst genom att strama upp lagarna. Slappa och brottslingsvänliga lagar är advokaters Schlarrafenland ty de gör utrymmet för advokater som ska hitta skäl för överklaganden och andra insatser till gangsterbusets skydd på statens bekostnad mycket vidlyftigt. Såklart att bankettadvokaterna tänder till på direkten om staten säger sig ha avsikter som kommer att drabba deras arvoden.

Strålande analys! berömmer Dr. Watson. Tja, svarar jag blygsamt, ungefär så gick det nog till. Men det viktiga är vad vi härav lär oss om maktförhållandena i Sverige. Fallet visar oss lite mer av det välfärdsindustriella komplexets konstruktion. Komplexets leds av det samlade politikerväldet som har uppgiften att samla in skattepengar och fördela till de övriga kanske 2 – 3 miljoner personer som försörjs inom komplexet. Där finns två typer, dels administratörerna, till exempel generaldirektörerna, kriminalinspektorerna och SFI-lärarna, dels klienter som kan vara omhändertagna – fängelsekunder eller sjukhuspatienter –  eller bidragsmottagare. Det är dessa, framför allt administratörerna, som rycker ut till försvar av komplexets intressen när det kommer oväntade hot i form av besparingskrav från sådana som Gunnar Strömmer.

Men fallet visar att grupper som tidigare ansetts vara pålitligt borgerliga, till exempel advokater, i praktiken kan visa sig ha samma ekonomiska intressen och därmed troligen röstbeteende som folk som alltid varit nära anslutna till komplexet, regiondirektörer på Migrationsverket till exempel.

Här visar det sig återigen hur den gamla indelningen av medborgare i vänster och höger numera saknar stabil grund. Nu handlar den politiska kampen om folks förhållande till det välfärdsindustriella komplexet, inte som tidigare om äganderätten till de samhällets produktionsmedel.