Jag börjar tro att människan och det mänskliga samhället är oändligt formbara. Egentligen är den observationen lika självklar som att en egyptisk pyramidbyggare för femtusen år sedan troligen inte kunde föreställa sig en Airbus A321XLR men vi brukar inte – i varje fall brukar inte jag – lägga sådana perspektiv på vart historien kan leda. Förresten behöver stora skiften inte ta femtusen år utan kan komma betydligt snabbare. Jag kan ge ett exempel.

Jag tror att jag under mina doktorandstudier i ekonomisk historia fick lära mig att konflikter mellan grupper, klaner, länder och andra sorters mänskliga sammanslutningar beror på att den ena har något som den andra vill ha, till exempel guld, gruvor, oljefyndigheter, kvinnor, bördig jordbruksmark och boskap. Då presenterar sig i normalfallet, som jag förstått, den ena gruppens hövding för den andra gruppens hövding och säger ”Jag ska ha dina egendomar ty jag är stark”. Ibland tror inte den tilltalade hövdingen på utmanaren och då kan det bli krig så att gudarna får avgöra vem som är starkast och därför förtjänar att disponera den omstridda egendomen.

Detta är självklart och lätt att förstå. Men det som får mig att tro på samhällenas oändliga formbarhet är att den uppsökande hövdingen när han presenterar sina anspråk numera ofta inte motiverar dem med sin styrka utan sin svaghet. ”Jag ska ha dina egendomar ty jag är svag”, säger han och förklarar att hans svaghet är motståndarens fel. Märkvärdigt ofta får han åtminstone en god del av vad han vill ha.

Denna argumentationslinje existerade inte, tror jag, före 1800-talet men har sedan andra världskriget vuxit sig häpnadsväckande stark. Ju mer jag tänker på detta desto mer förundrad blir jag tillvarons märkvärdiga förvandlingar. Det är minst lika underligt som insekternas stadiemetamorfoser. Samlingsnamnet för allt det tänkande som motiverar sina krav på andra människors egendom med just svaghet är PK-ism eller, som det numera alltmer kallas i Sverige, wokeism. Ibland framför de missnöjda något annat motiv än just svaghet för att de ska beviljas förmånlig särbehandling. Det kan vara att de blivit kränkta, till exempel att de i egenskap av samer har förnedrats genom skallmätning och därför anser sig förtjäna kompensation. Det kan vara att några av viss hudfärg för hundratals år sedan tvingades att arbeta på sockerplantager i Sydamerika vilket försvagade dem till den grad att svagheten sedermera kommit att drabba alla med den hudfärgen även om de inte ens var släkt. Kvinnor kräver gottgörelse för att de av sina förtryckare intalats att de tillhör ”det svaga könet”.

Tankefiguren att självutnämnda offers svaghet motiverar anspråk på ersättning och makt tycks växa i styrka ju mer tiden går. Nya eftersatta och svaga grupper med rättighet till kompensation från de starkas – i huvudsak vita mäns – sida verkar upptäckas år för år. FN kan knappt avhålla ett internationellt möte, exempelvis om miljön, utan att anta nya resolutioner om ersättningskrav som i sista hand riktas mot vita män.

Ingen har veterligen formulerat det aktuella synsättet tydligare än Hamas ledare Ghazi Hamad som nyligen hävdat att Hamas just på grund av sin svaghet har rätt att göra vad som helst: ”Vi är offer – allt vi gör är befogat”. På det viset försöker Hamas vinna fördelar genom att anamma i stället för att bekämpa andra folks uppfattningar om araber och muslimer som ansvarslösa och medfött grymma människor.

Tidskriften The Spectator understryker att svaghetssyndromet växer och gör världen farligare:

Hamads kommentarer bekräftar att offerrollen också kan vara extremt våldsam. Hans anspråk på att vara oskyldig är en blankocheck för de mest ofattbara former av terror. När allt kommer omkring, om du aldrig hålls ansvarig, kan du göra vad du vill. Detta offer-terror-komplex, denna våldsamma självömkan, utgör ett oöverskådligt hot mot israeliskt liv och frihet. Det måste få ett slut.

När och hur uppstod detta uppochnedvända förhållande att svagheten åtminstone delvis skulle ta styrkans plats när samhällena organiserade sin tillvaro? Jag tror att det skedde när de starka hade blivit så överlägsna på alla fronter att de greps av en ny dästhet och kostade på sig ett nytt medlidande ungefär som när uttröttade föräldrar ger skrikande barn vad de vill ha för att få tyst på dem.

Jag kan inte komma på någon händelse som tydligare markerar detta tillfälle än när det världshärskande Storbritanniens officielle skald – poet laureate – Rudyard Kipling år 1899 lät publicera sin överlägset godhjärtade dikt Den Vite Mannens Börda.

De flesta missförstår Kiplings dikt. De tror att den handlar om att skrytsamt hylla imperiebyggets storhet och makt. I själva verket är det tvärtom, till exempel så här:

Take up the White Man’s burden—
    Send forth the best ye breed—
Go bind your sons to exile
    To serve your captives’ need;
To wait in heavy harness
    On fluttered folk and wild—
Your new-caught, sullen peoples,
    Half devil and half child.

Den vite mannen skulle böja sig, menade Kipling, för de erövrade underlägsna folkens anspråk. Här, påstår jag, började PK-ismen, med den omtanke och generositet som drevs av de starkas nyutvecklade dåliga samvete. Och den borde sluta när den blivit så perverst överdriven som hos Hamasledaren Ghazi Hamad.