Helst hade jag velat ägna mig åt annat, inte behöva skriva den här texten.  

Sedan snart trettio år är jag, en blek Svenne, ingift i en judisk familj, eller snarare med flera eftersom de olika judiska släktena i Sverige under lång tid gift sig med varandra. Josephssons barn gifte sig med Davidssons barn osv.  

Denna tradition har lösts upp betydligt vad gäller de senaste generationerna. Idag är det bara några enstaka personer av mina släktingar som firar judiska högtider. Men den judiska identiteten lever kvar även om många inte tar detta på särskilt stort allvar. En av släktingarna avled barnlös1939 och testamenterade sin förmögenhet till en stiftelse som med några års mellanrum finansierar en middag åt syskonbarnens avkommor. I dagsläget räknar vi in drygt 100 personer vid middagarna, som traditionsenligt innehåller diverse tal samt en relativt väl förberedd presentation av någon släktning som levde för länge sedan. 

Den unge man, Levi Marcus, som räknas som släktens äldste i Sverige kom hit under slutet av 1700-talet. Vi har ett fint litet oljeporträtt men vet inte särskilt mycket om honom. Troligen kom han närmast från Litauen. Som flera andra judar vid den här tiden tog han sig först till Norrköping, där man hade något slags fristad i det i övrigt genomreglerade svenska samhället. Ingen kunde plötsligt sätta upp en skylt mot gatan och börja kalla sig för kopparslagare eller skräddare. Alla näringar var strikt reglerade. Hur som helst hade judarna tillåtits att verka i vissa branscher. Med tiden utökades och förändrades deras rättigheter i takt med att Sverige sakta moderniserades. Man gick i lära hos varandra, unga män skickades ofta till släktingar i Tyskland, Polen eller Litauen för att under ett par års tid lära sig ett hantverk eller grunderna i varuhandel. 

Under 1800-talet blev Levi Marcus barn, barnbarn, barnsbarnsbarn osv, successivt en del av det borgerliga Sverige. Alla arbetade hårt och målmedvetet, importerade nyttigheter, bedrev handel, grundade tongivande restauranger och konditorier. En gren ägnade sig åt skoindustrin och kom bland annat att bli dominerande i galoschbranschen, vilket idag låter lustigt men detta var en stor marknad innan alla skor hade gummisulor. 

Under 1900-talet hade de ekonomiska tillgångarna vuxit och en del mecenatsverksamhet kan nämnas. Man var bland annat med om att bidra till byggandet av Konserthuset vid Hötorget och grundandet av NK, Nordiska Kompaniet.  

En släktning var kemist, forskare och läkare vid expeditioner till Svalbard och Grönland alldeles i början av 1900-talet. Vad jag vet var han den förste läkaren i släkten, möjligen även den förste akademikern. Han följdes sedan av två generationer läkare och forskare. Idag kan även en ung man ur mina barns generation, födda på 1990-talet, räknas in som fjärde generationen av läkare. I övrigt finns där jurister, forskare på Handelshögskolan, dataexperter osv. Flitiga och begåvade ungar allihopa. 

Utan tvekan kan vi 2023 se tillbaka och konstatera att denna släkt i likhet med ett antal andra judiska släkter med gamla anor i Sverige har tillfört vårt karga land betydande värden. Den långsamma intergrationen som spänner över sekler och ännu pågår har verkligen utgjort ett givande och tagande som varit till gagn för alla. 

Under andra världskriget hukade man, befarade det värsta. Min svärfars föräldrar köpte en egendom i väglöst land i norra Dalarna. Det gick bra den gången, Sverige kom att stå utanför kriget. Men vad händer nu?  

Tiotusentals personer, i hög grad representanter för vår nyligen importerade framtid, skriker på Sergels Torg och på andra ställen i Sverige, De skriker om Jihad och att de vill göra dåliga saker med judarna. Det handlar om mina släktingar och mina barn. Vad har de gjort för att dra på sig detta hat? Ingenting alls i sak, menar jag – det är ren och skär rasism. Det skanderas om att den judiska staten Israel ska utplånas. Helt plötsligt men inte helt oväntat visar den islamistiska visionen sitt rätta ansikte. Men – ett artistupprop och en blandad bataljon av så kallade vänstermänniskor fördömer Israel och hyllar Palestinierna i Hamas. Icke-demokratiska Black Lives Matter, galenpannorna i Queers for Palestine och en myriad liknande organisationer är igång med samma budskap. SVT, Mainstream Media och de flesta av våra folkvalda politiker tittar helst i en annan riktning. Jag ansluter mig utan reservationer till Jens Ganman och konstaterar att vi lever i ”ett jävla dårhus”. 

Det är personligt nu, inte bara ett akademiskt yadi-yadi om å ena sidan si, å andra sidan så. Själv har jag lite småfegt vårdat tanken på Martin Luther Kings dröm om att alla människor borde kunna leva tillsammans. Numera känner jag (och säkert många med mig) en växande förtvivlan, utan att riktigt våga tänka på vart alltsammans kan leda. 

Efter lördag kommer söndag, säger de segervissa islamisterna. I klartext betyder det att när de förintat judarna står de kristna på tur. Det är allvar nu. 

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.