En av de orsaker man brukar ange när man ska förklara den eskalerande kriminaliteten i Sverige är trångboddhet. Men trångboddhet är inget nytt i Sverige – tvärtom. Det är inte särskilt längesen svenska barnfamiljer – statare, torpare, arbetare – fick tränga ihop sig i ett rum och kök, utan vare sig rinnande vatten eller toalett. Men det skapade inte kriminalitet utan snarare en beslutsam strävan efter att skapa bättre levnadsvillkor.

Att trångboddheten breder ut sig i de påstått utsatta områdena, som främst är miljonprogramsområden, beror inte på att det svenska samhället sviker invånarna. I själva verket är miljonprogrammets bostäder betydligt rymligare och mer välplanerade än de funkis- och femtiotalshus som byggdes tidigare och än många av de bostäder som byggs idag.

Om arkitekturen kan man säga vad man vill, men en ordinär barnfamilj med två, tre eller till och med fyra barn som bor i Tensta eller Rinkeby har betydligt mer utrymme än en barnfamilj i Högdalen där jag bor, dels för att lägenheterna har större kvadratyta generellt, dels för att det också finns många fler stora lägenheter med fyra, fem och till och med fler rum.

I Sverige finns tre olika normer för trångboddhet, den första fastslogs redan på 1940-talet av den ”Bostadssociala utredningen” (SOU 1945:63). Normen innebar en gräns på två personer per
rum, köket oräknat, vilket innebär att två personer kan bo i en enrumslägenhet, eller fyra i en tvåa, utan att anses vara trångbodda.

Norm 2 formulerades på 1960-talet i ”Höjd bostadsstandard” (SOU 1965:32), i början av miljonprogrammet. Enligt denna norm får det inte bo fler än två personer per rum, köket och ett rum exkluderat, förutom för enpersonshushåll. Det betyder att en person i en etta inte är trångbodd, ej heller två personer i en tvårummare, men en tredje person i tvårummaren innebär trångboddhet.

Mot slutet av miljonprogrammets rådde det ett överskott på bostäder och därför förändrades problemformuleringen från att ha handlat om bostadsbrist till fördelning. I slutet av 1980-talet slogs, efter många års diskussioner, norm 3 fast, vilken är den mest strikta av de tre och innebär att samtliga, inklusive barn, ska ha ett eget sovrum, kök och vardagsrum oräknat.

Norm 3 har fungerat alldeles utmärkt fram till att vi fick en stor befolkningsgrupp som generellt skaffar betydligt fler barn än de flesta etniska, och dessutom fler än vad till och med de största lägenheterna är anpassade för. I studien Trångboddhet i Malmö, som publicerades 2021, framgår mellan raderna att främst är familjer med invandrarbakgrund som anses vara trångbodda, då enligt norm 3. Men hur kan det vara samhällets ansvar att dessa barns boendebehov tillgodoses? Är det inte föräldrarna som ska tillgodose barnens behov och lösa bostadsfrågan på bästa sätt?

Att det sen kan bli så att vissa förblir trångbodda kanske inte kan undvikas, för har man sju, åtta, nio barn får man helt enkelt räkna med att ungarna får dela rum och att föräldrarna själva kanske får sova i bäddsoffa i vardagsrummet.

Det här borde alltså inte vara hela samhällets problem, ändå är Sverige fullt av människor som ser det som självklart att samhället – staten – ska gripa in och vifta med trollspöet och ordna ett boende enligt norm 3. Det innebär att en familj med nio barn skulle behöva en elvarumslägenhet om alla ungarna skulle få eget rum. Finns det ens så stora lägenheter? Och vem skulle i så fall ha råd med dem? Sannolikt endast de som får hyran betald av det sociala, det vill säga skattebetalarna.

Hur är det då tänkt att samhället – skattebetalarna – ska lösa trångboddheten för de familjer som har så många barn att de knappt får plats i de största lägenheterna som finns tillgängliga? Jag vet inte och hittills har jag inte sett några vettiga förslag heller. Det talas vagt om att bygga billigt, men hittills har ingen, mig veterligen, lyckats med det. Förmodligen sitter det en hel drös värdegrundsriddare och smider planer på ett förslag om att svenskar, som bor i radhus eller villa, bör tvingas lämna sina hem och flytta till mindre bostäder så att barnrika, mångkulturella familjer kan överta deras hem. Det skulle också vara så bra för integrationen!

Foto: Statarbostad, sent 1800-tal, Skansen, via Wikimedia commons. Trångboddhet på riktigt.