Det sa den tyske diktaren Claudius och honom kan jag verkligen gå i god för. Frugan och jag reste som sagt på ett tredagarsbesök i Atén för att inspektera Akropolis och kanske göra en utflykt till någon av öarna där grekerna odlar pistaschnötter som jag trodde man bara kunde använda för att göra glass.

Om man bortser från den besvärande myckenhet av turister och flugor är Grekland ett vänligt land men man ska inte, visade det sig inte välja ett tre dagars besök ty av någon eventuellt religiös anledning tycker en normalgrek att tre dagar antingen är för kort eller för långt. Det är för kort eftersom man inte hinner besöka grekens hemö, säger greken lite misslynt, och smaka på hans mammas mat. Och stannar man längre kommer man bara att bli bedragen av en ohederlig grek ty sådana, förklarar deras landsmän, finns i massor.         

Det finns bara ett sätt att kommunicera med en grek och det är att tala engelska. Han kan tjugofem ord plus ett antal respektabla och talande gester som han tar till när orden sviker och han repeterat dem på grekiska åtskilliga gånger och dessutom förmått sin mörka fru med gult, blonderat hår att upprepa de grekiska orden som för att bevisa att orden finns och att det inte är hans fel att engelskan just på den här punkten valt att tillämpa ett uttryck som inte lånats från grekiskan.

Så ska greken förklara ett av hans tvåtusenåriga släkts märkvärdigaste äventyr. Marken öppnade sig framför en anfader som plötsligt stod en meter från en trehundra meter djup avgrund. Inget av de tjugofem orden räckte för att ge detta drama de rätta dimensionerna. Tillsammans med frun uppförde han ett övertygande dramatiskt skådespel som pågick så länge och framfördes med sådan inlevelse att frugan och jag inte vågade kliva på de bussturer vi hade väntat på.

På Akropolis med tillhörande muséum träffade vi nästa morgon en vänlig, uniformerad, kvinnlig medelålders grekisk guide med tre års statlig utbildning i Akropolis historia. Det höll på att gå åt pipan eftersom jag egentligen bara var intresserad av hur det gick till när systembyggarna Sokrates och Platon uppfann sitt periodiska system av olika statsskick ungefär som om de varit en Carl von Linné motsvarande naturvetenskaplig idébyggare. Men det ingick inte i guidens plan för dagen att ge mig svar på mina frågor. Jag blev rätt arg – hade vi betalt femtio euro i timmen eller inte? – och sa något förolämpade om att jag ville förstå hur ett folk som för två årtusenden sedan nått en praktiskt taget ointaglig kulturell höjdpunkt sedan dess i huvudsak sysslat med oliver och åsnor (och kanske pistaschnötter). Men då såg frugan så ilsken ut att jag tystnade en timme eller så medan vi pratade om den vältalige statsmannen Perikles och skulptörsgeniet Fidias och Partenonfrisen vars åsyn stämde mig på bättre humör.

På något vis kom guiden och jag sedan på bättre fot med varandra. Vi gnabbades om när kejsar Konstantinos blivit döpt och infört kristendomen i det östromerska riket. År 312, sa hon. Men det höll jag inte med om ty jag har läst att Konstantinos förstått att synder som begås före ett urskuldande dop inte ger någon skuld i skärselden och helvetet så han sköt upp dopet så länge som möjligt, kanske ända till 327.

Sedan resonerade vi lite om Minervas uggla som också fanns där skulperad av Fidias. Visste guiden vad filosofen Hegel hade sagt om Minervas uggla? Jaså, inte säkert? Jo, han sa att ugglan lyfter först i skymningen vilket betyder att den lärdom ugglan fått av dagens erfarenheter mognat först i skymningen och därför först då kan avläsas av den kloka fågeln.

Guiden tyckte det var intressant och fick därför dricks. Alla var nöjda vilket bevisar hur mycket vett den tyske diktaren Claudius besatt.