Jag erkänner att mina kunskaper om Mellanöstern är begränsade men tar mig ändå friheten att spekulera lite.

Arabvärlden har aldrig kommit över förlusten i kriget 1948 som resulterade i staten Israels bildande, eftersom det strider mot budskapet i koranen. Att erkänna judarnas seger, även om den var ett obestridligt faktum, skulle vara som att spotta profeten Muhammed rakt i ansiktet.

För palestinierna är det ännu mer komplicerat. Nederlaget i sexdagarskriget 1967 var inte bara ett brott mot koranen, det var också den händelse som konstituerade dem som folk. Ur detta trauma föddes den palestinska identiteten, som utkristalliserade dem från andra araber. En identitet som på ett märkligt sätt extrapolerats bakåt – vilket bland annat fått till följd att min palestinske granne tror att Det Heliga landet på Jesu tid befolkades av palestinier.

Enligt religiös övertygelse och kollektivt identitetsbygge borde dessa två händelser aldrig ha inträffat. De var ett historiskt misstag som Gud, Hamas eller någon annan måste korrigera. Det spelar ingen roll hur Israel beter sig. Enda vägen framåt enligt palestinierna är att vrida klockan tillbaka 75 år, göra sig av med judarna och upprätta en islamsk stat mellan Medelhavet och Jordan. Först då kommer man att få upprättelse.

Gaza har kallats för världens största fängelse, men skulle lika gärna kunna kallas världens största utanförskapsområde. Invånarna bedöms så farliga för omgivningen att de försatts i blockad av sina grannar, för att i någon mån stävja vapenimporten. Grannlandet Egypten har till exempel byggt en mur som skulle göra Donald Trump grön av avund och sträcker sig åtskilliga meter under jord. Det är alltså inte bara Israel som håller palestinierna på armlängds avstånd. De är knappt välkomna någonstans i arabvärlden och nekas medborgarskap i länder anslutna till Arabförbundet. Enda gången de hyllas är när de krigar mot Israel. I andra sammanhang behandlas de som Mellanösterns näst mest hatade folk.

För sin överlevnad är Gaza beroende av el, vatten, bensin och sjukvårdsresurser från Israel. Utöver det är de flesta Gazabor beroende av internationellt bistånd, bland annat från Sverige. Sedan Hamas tog över styret 2006 har stora resurser lagts på insmugglade raketer och missiler som i en strid ström avfyrats mot

Israel, ibland ett hundratal per vecka. Israels strategi har varit sporadiska vedergällningsaktioner, men efter terrorattackerna 7 – 8 oktober råder fullskaligt krig. Hamas visade sig ha oväntat många vänner här i Sverige. I min egen förort firades terrorattackerna samma natt med fyrverkerier utanför mitt sovrumsfönster. Fredagen 13 oktober, som var dagen då Hamas ledning utlyst internationell jihad, såg jag palestinska flaggor på spårvagnen.

Även bland icke-muslimer i Sverige finns många som stöder Gaza av humanitära skäl. Man menar att det är omöjligt för ett folk att överleva på en så liten strandremsa, även om blockaden skulle hävas. Palestinierna behöver helt enkelt ”mera plats”.

Gaza är ungefär lika stort som Göteborg. Här trängs 1.8 miljoner och med 5000 invånare per kvadratkilometer är det förstås svårt att försörja sig på jordbruk. Å andra sidan har Gaza egna naturgasfyndigheter, handelsläget är ypperligt och med hjälp av israelisk teknik skulle man antagligen kunna lära sig avsalta havsvatten. Befolkningen är ung, vilket torde vara en fördel från utvecklingssynpunkt. Inte ens befolkningstätheten behöver vara ett oöverstigligt problem. Ett annat pytteland med kolonialt förflutet har en befolkningstäthet på hela 7 600, men anses ändå vara en bra plats att leva på. Landet klarar sig även helt utan bistånd och kallas för Singapore.

Jag erkänner att jag valde ett extremt exempel. Det finns förstås jättelika skillnader mellan Gaza och Singapore. En av dessa skillnader är islamsk fundamentalism. Drömmen om ett framtida kalifat brukar ha en återhållande effekt på all ekonomisk, kulturell och social utveckling. En annan skillnad är fixeringen vid den 75 år gamla idén, att deras närmaste granne – som när det gäller kunnande och entreprenörsskap borde vara ett föredöme för hela Mellanöstern – till varje pris måste utplånas.

Även om Israel har sina brister är det svårt att tänka sig att man i längden accepterar ett missilregn över sitt territorium, samtidigt som man förväntas leverera el, vatten och sjukvård till en civilbefolkning som helhjärtat stöder Hamas. Förr eller senare kommer opinionsläget att vända, vilket det gjorde efter terrorattackerna den 7 – 8 oktober. Resultatet verkar bli att valda delar av Gaza jämnas med marken, och att det tar några år innan den palestinska motståndsrörelsen återhämta sig.

Finns det någon väg ut ur detta ekorrhjul?

Jag hyser en naiv tro att de flesta konflikter med tiden försvagas, så länge ingen aktivt underblåser dem. Någon måste kasta nytt bränsle på brasan för att den inte ska falna. I palestiniernas fall kommer bränslet från flera håll:

De andra arabstaterna

Som jag skrivit tidigare är palestinerna Mellanösterns ”näst mest hatade folk”. Ingen annan arabstat vill bevilja dem medborgarskap. Gaza är förvisso ett fängelse, men ett fängelse som inte bara bevakas av Israel utan i lika hög grad av sina arabiska grannar. Ingen arabstat vill ta emot palestinier och ännu mindre göra dem till medborgare.

Man vill utnyttja dem som proxykrigare mot Israel, ungefär som USA utnyttjar ukrainarna i proxykriget mot Ryssland.

Vad hade hänt om araberna (inklusive de som idag identifierar sig som palestinier) accepterat utgången i tidigare krig? På samma sätt som japanerna accepterade utgången av andra världskriget, eller Sydvietnam accepterade utgången av Vietnamkriget? Till exempel hade Israel inte haft någon anledning att utsätta Gazaremsan för blockad.