Det går inte en dag utan att man funderar på hur långt det svenska vansinnet kan gå. Och varenda dag tvingas man konstatera att det alltid kan gå längre. Kriminella kan skaffa sig bostadsrätter utan att bostadsrättsföreningen får kolla deras bakgrund medan vanligt folk inte får sätta in ett par tusen på banken utan att redogöra för exakt var pengarna kommer ifrån. I Sverige får kriminella även driva vårdcentraler och LSS-företag, myndigheterna är infiltrerade av klaner, som lämnar ut hemligstämplade uppgifter till andra kriminella, och vem som helst kan skriva sig på din adress utan att du får vetskap om det. Och IS-terrorister får arbeta med barn.

Ska det någonsin ta slut?

Tyvärr tror jag inte det. När IS-terrorister, som återvänt från mordkalifatet, nu får arbeta med barn, har jag nog tappat den sista spillran hopp jag hade om att det trots allt skulle finnas vuxna någonstans i rummet Sverige.

En sak kan jag säga: Om jag hade skolbarn idag skulle jag gå till deras skolan, vända upp och ner på varenda lös pinal och kräva att få veta exakt vilken bakgrund deras lärare och omsorgspersonal har. Jag skulle inte nöja mig med något skitsnack om sekretess, eller om att IS-terrorister som inte blivit dömda i domstol har rätt till en ny chans, jag skulle fan i mig kedja fast mig vid lärarrummets kaffemaskin tills jag fick veta sanningen om mina barns lärare.

Och sen då? kanske ni undrar. Det undrar jag själv också faktiskt.

Vem ända in i glödhetaste ni-vet-vad anställer en person som har ett förflutet inom IS? Bara tanken på att en människa medverkat till folkmord borde väl avskräcka till och med den mest pk-sinnade personalchef från att anställa?

Eller är det kanske så att det är en extra yvig fjäder i hatten att ge IS-terrorister en chans att komma in på arbetsmarknaden? Vi vet redan att både myndigheter, kommuner, regioner och privata företag tävlar om att visa sin hittepåvärdegrund genom att sträva efter mångkultur, så IS-terrorister kanske är superhett bland rekryterarna idag.

Eller så törs arbetsgivarna inte säga nej eftersom de är rädda att terroristernas handläggare på socialtjänsten ska kontakt DO om de nekar dem anställning. Terrorister är ju också människor och förresten körde han bara ambulans och hon lagade bara mat åt ”soldaterna” och hör sen.

En vanlig människa måste redogöra för i stort sett hela sitt vuxna liv i CV:t för att alls komma ifråga för en anställning. Här har vi människor som har luckor på flera år, medan de sysslade med folkmord, men de är anställningsbara ändå. Eller har de stolt skrivit ”arbetat på kalifatet”?

Det skulle inte förvåna mig. Med det sinnessjuka samhällsklimat vi har idag skulle det säkert göra vissa do-gooders alldeles varma i hjärtat att få visa sig storsinta nog att anställa en folkmordsterrorist.

Det kanske rentav finns ett politiskt beslut i botten, fattat av någon jättejättefin rödgrön (eller för all del ljusblå) tomte, som stipulerar att IS-terroristerna ska få förtur till jobb med barn?

Det skulle inte förvåna mig, det heller. Ingenting förvånar mig längre.

Jag kan inte ens beskriva hur mycket avsky och förakt jag känner för dem som möjliggjort det här vansinnet.

Nej, förresten. Det var alldeles för milt uttryckt. Jag känner hat.

Det får man inte göra i Sverige idag, i alla fall inte om man är svensk och hatar terrorister, kriminella och andra som vill medborgarna ont. Då är man en elak, hotfull högerextremist och jag vet inte vad. Men det spelar ingen roll. Hat är vad jag känner. Ett glödande hat mot dem som lett in mitt älskade hemland på denna farliga väg och fortsätter utan att ens skämmas.

Det finns tusen och en orsaker till att det blivit så här och jag orkar inte ens gå in på dem. Nu är vi där vi är. Våra styrande har gett oss klankriminalitet, islamism, homofobi, misogyni och ett farligt våldsamt samhälle – och nu ska våra barn dessutom undervisas av terrorister och folkmördare.

Finns det överhuvudtaget någon gräns för hur långt svenska vansinnet kan gå?

Foto: Skärmdump, Expressen