Är inte det märkvärdigaste av allt med livet att det går i tretakt: varelser föds, bevaras under viss tid för att därefter dö? Åtminstone verkar människan vara benägen att läsa in sådana valsrytmer i tillvaron. Vid sidan av den enskilda människans liv, som praktiskt taget undantagslöst dansar denna dans under sin tillvaro på jorden, gäller mallen allt levande och troligen också allt oorganiskt; tänk på bergskedjor som med tiden förvandlas från taggiga alper till mjukt rundade svenska fjäll. Ett annat, lite mer komplicerat exempel, är tregenerationsteoremet ”förvärva, ärva, fördärva” som många använder som tolkningsmönster vid beskrivningen av hur förmögenheter kan gå i arv inom släkter.

Jag kan inte förklara varför tretakten genom tiderna utövat en så stark lockelse på människans fantasi när hon ska försöka skapa begriplighet och mening i sin existens. Inte bara hennes, som sagt, utan nästan också allt annat som hon kan komma på. Den hinduiska religionen, exempelvis, som har miljontals gudar varav tre som är erkänt förnämare än de andra och som var och en på sitt sätt representerar födelse, tillvaro och död, nämligen skaparen Brahma, upprätthållaren Vishnu (bilden) och förstöraren Shiva.

Själv har jag under långa tider varit besatt av tretaktsteorier. En av mina favoriter uppfanns av den ryske ekonomhistorikern Nikolaj Kondratieff hos vilken kapitalismens historia beskrivs som en serie teknikbestämda vågor som vardera existerar i ungefär sextio år innan de ersätts av en ny och kraftfullare jättebölja: ångmaskinen som drev utvecklingen i början av 1800-talet, stålindustrin och järnvägen i nästa fas, därefter elektrifieringen och utvecklingen av den kemiska industrin och sedan bilen och oljeindustrin. När man blivit intagen av sådana fantasieggande tankemönster hamnar man lätt i halvt religiösa grubblerier om det finns någon gudomlig vilja i tillvaron. Varför skapade Gud annars just tre medaljpallar för guld, silver och brons till olympiska spelen?

Stalin uppskattade inte alls Kondratieffs hugskott ty om kapitalismen hade kraften att förnya sig själv med nya uppfinningar när de gamla började tappa orken och tyna bort så hade nog Karl Marx haft fel i sina förutsägelser om systemets snara undergång vilket inte kändes så lovande för Stalin själv. Ekonomen skickades till fångläger i Sibirien där han arkebuserades för sina hugskott år 1938.

Även jag har gjort nummer av valstempot vilket möjligen bevisar att det som en Mädchen für alles går med på nästan vad som helst. Men riktigt så  blygsam är jag inte ty denna numera fyrtioåriga bok om tusen års svenska historia – På spaning efter Moder Sveas själ heter den – är enligt min uppfattning klart genial och borde ha rönt mig ett uppmärksammat öde, kanske inte som Kondratieffs utan snarare i form av en stol i Svenska Akademien. Sveriges historia visar sig bestå av ett dussin distinkt olika men likadant konstruerade epoker. De börjar med en grundarperiod, till exempel Vasatiden, som följs av ett herrevälde, till exempel stormaktstiden och avslutas med ett envälde såsom det karolinska enväldet eller vår tids politikervälde (som alltså sjunger på sista versen).

Ja, och så la jag till en sökperiod som förbindelselänk och sammanbindning mellan de långa vågorna. Det karolinska enväldet kunde förstås inte förvandlas direkt till en industriell revolution utan det behövdes en uppmjukande frihetstid däremellan.

Jag beklagar att Strauss är död ty annars kunde han sätta toner till verket.