En fundering i all ödmjukhet från en som inte förstår hur kriget mellan Israel och dess fiender kommer gestaltas framöver. Tänk som ett tankeexperiment att alla judar i Israel tröttnar på sina jobbiga grannar och i ett snabbt svep lämnar landet. De har hittat ett lugnare ställe någon annanstans. 

Vips står vi, förenklat skissat, med Hizbollah i norr, Hamas i sydväst och Fatah / Staten Palestina / Palestinska Myndigheten i öst. Det är nu fritt fram för dem att återta vad de kallar sitt land. Korrupta ledare som hukar i Qatar och på andra ställen, kan nu krypa fram och visa sin förmåga som statsmän. 

Dessa tre aktörer, lågt räknat, det finns fler intressenter) träffas sedan ungefär i mitten av landremsan, säg i Jerusalem. De skakar hand broderligt (inga kvinnor här!) med varandra och sätter sig att förhandla om det som blir bäst för det palestiska folket i framtiden. 

Ett tänkbart scenario? Idag har de två saker gemensamt, dels något de kallar religion (vi erkänner men bortser för stunden från ca 20 procent kristna på Västbanken) – men de är djupt oense om hur den ska ta form och uttryck.  

Det enda riktigt gemensamma de har är hatet mot judarna. Punkt. 

Alla som tror att shiiterna inom Hizbollah i Libanon och sunnimuslimerna i Hamas plötsligt ska försonas med varandra, räcker upp en hand. Därtill har vi alltså den Palestinska staten, den även så kallade Palestinska Myndigheten på Västbanken, vars position i den islamistiska soppan är något oklar, men där trovärdiga anklagelser om korruption, valfusk och annat inte saknas. Denna part omfattar formellt även Gaza, vilket ofta glöms bort, och där styr alltså Hamas. Den Palestinska staten är dock erkänd som en stat av exempelvis Sverige och får en knapp miljard i årligt bistånd från oss. Man kan därför vänta sig att Palestinska staten kommer göra fortsatt anspråk på legitimitet som stat över hela det geografiska området som varit Israel. Vilket då Hizbollah och Hamas antas acceptera utan att knota. Alla som verkligen tror på detta rosenskimrande scenario borde faktiskt söka vård. 

Att hata judar och staten Israel från varsitt håll är totalt okomplicerat, att kompromissa och försöka driva en nation tillsammans skulle bli en helt annan sak. Det skulle snart omvärlden kunna notera. 

Kallhamrade och totalt cyniska demagoger av olika schatteringar utnyttjar helt ogenerat palestinska människors lidande för egen eller egen parts vinning. Vi talar om en regim som använder den egna befolkningen som mänskliga sköldar. Detta och mycket annat vidrigt sker inför öppen ridå och hyllas av så kallat vänsterfolk i västvärlden – som inte tycks förstå att de kommer hängas från lyftkranar om utvecklingen fortsätter som de säger att de önskar. I realiteten finns ingen väg framåt i enlighet med den färggranna islamistiska retorik som Hamas numera pumpar ut över världen. 

Eller?  

Jag såg någon vurma för tiden före 1947 då staten Israel bildades. En hägring av ett förlorat paradis målades upp. Okej, vill man verkligen ha det brittiska protektoratet tillbaka? Knappast, och inte heller vill man ha det ottomanska styret i repris, om vi ska ta ytterligare ett steg tillbaka i historien. 

För att återvända till min ursprungliga fundering, tycks det helt omöjligt att staten Israel ska kunna leva vidare utan att bygga upp ett ännu mer effektivt försvar av sina gränser. Fienderna finns där och kommer finnas kvar, i alla riktningar. Och de kommer fortsätta att med framgång sälja in visioner av enhörningar och skimrande drömslott till en alltmer kluven omvärld.  

Läget är knepigt sa Bill, knepigt är läget, sa Bull. 

Urban Hagman är skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo, har därmed en bred akademisk inkompetens bland annat inom statsvetenskap. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och hel hoper ingifta judiska släktingar.