Som så många andra länstolsentusiaster har jag i decennier funderat på att starta ett nytt parti men det har liksom aldrig blitt nåt. Men under luftslottet finns, enligt min mening, en eller flera gedigna ideologiska grunder.

Den viktigaste grunden är insikten att ett samhälles öde inte bestäms av sådant där som svenska politiker pratar om, till exempel olika slags brytpunkter i skattesystemet, reduktionspliktens utformning och antalet nytillskjutna miljarder till skolan. Det är visserligen sådant som står under politikens kontroll – och som de därför väljer att tala om – men det påverkar inte sådant som berör vanligt folk, till exempel nationens etniska sammansättning, om människor känner sig trygga på vägen till tunnelbanan och om de litar på att deras barn går en gynnsam framtid till mötes eller om barnen ska uppmuntras att överväga en flytt till Australien eller Polen.

Det som i själva verket bestämmer samhällets framtid är vilka slags värderingar folk har i huvudet. ”En nations kvalitet”, sa den engelske 1800-talsfilosofen och liberalen John Stuart Mill, ”bestäms av kvaliteten hos dess folk”.

Att det tidigare utfattiga Sverige under 1900-talet blev ett så framgångsrikt land – fjärden rikast i världen per capita vid pass 1970 – berodde alltså inte på att socialdemokraterna vann valen och därefter, enligt gängse teori, ”byggde landet”. Framgångarna berodde i stället på att vårt folk av hävd (och orsakerna till detta kan vi diskutera någon annan gång) varit ett plikttroget, fredligt, flitigt, ansvarskännande, sparsamt och tillräckligt initiativrikt folk som lärt sig att behandla sin nästa med tillit och respekt.

Men om svenskarna sedan länge haft så en så utvecklingsfrämjande mental inställning så borde de väl ha uppfunnit och installerat vattentoaletter redan på 1600-talet, kanske du invänder. Nej, det behövdes upplysningstidens uppfinningar, nyfikenhet och nya värderingar för att det svenska tillitsfnösket skulle ta fyr och resultera i ett samhällsbygge som slog världen med häpnad och nådde sin högsta punkt kring år 1970, då svenskarna, uppmuntrade av politikerna, slutade bry sig om den sinnesförfattning som börjat ge så rik utdelning. Svenskarna brydde sig inte ens om, och gör det fortfarande inte, att fundera över hur det plötsligt, efter hundratals år av armod och torftighet, kunde gå så bra för oss. Det är ju nu, när det inte längre går så bra för landet, som vi behöver förstå, lära av och försöka återinföra de gamla framgångsfaktorerna.

Jag vet hur det kan gå till. Den samhällsgrupp som genom tiderna har varit den främsta bäraren av det skaplynne som givit medgång har varit den i Sverige jämfört med andra länder särskilt starka och talrika klassen av självägande bönder, odalbondeklassen. (Läs poeten Geijers lysande hyllning till detta i verklig mening statsbärande befolkningsskikt.)

Numera har vi förstås knappt några odalbönder kvar men dessa sentida efterföljare, som uppstod när kapitalismen förvandlade bondgården till firman, är företagaren. Jag vill påstå att den främste representanten och bäraren av den gamla odalbondeklassens värderingar som gjorde Sverige stort idag är företagaren. I grunden är allt mycket enkelt. Företagaren har kunder som bara betalar om företagaren pliktskyldigt i tid levererar de efterfrågade varorna och tjänsterna. Det går inte att vabba sig till goda inkomster och kanske till och med en börsintroduktion.

Jag vill dessutom påstå att det i svensk politik inte finns något parti som kraftfullt går till val på att ta företagarvärderingarna till heders och försöka rädda landet. Jag hade tänkt att ett sådant parti, om jag orkade starta det, skulle heta ”Medelklass” eftersom nationernas ryggrad och styrka alltsedan Aristoteles påpekade saken har varit just den vid varje tid existerande medelklassen. Den gamle greken sa att de rika och de fattiga inte var att lita på eftersom de bara tänkte på att ta pengar från andra, det vill säga medelklassen, som var den enda samhällsgrupp som gjorde nytta för andra än sig själv.

Men skulle ett sådant parti ha en chans? Finns det tillräckligt med folk i vårt land som kan begripa och dra konsekvenserna av mitt ganska banala och grundläggande resonemang? Om det hade funnits något utrymme för ett sådant parti så hade det väl redan uppstått? Det skulle väl i så fall ha varit Ny Demokrati, vars ledare, min vän Ian Wachtmeister samt Bert Carlsson, personifierade just företagarvärderingar. Men alla start-ups når inte ända fram vilket inte behöver betyda att det var fel på affärsidén.

Det finns 1,2 miljoner företagare i Sverige. Jag antar (lite överdrivet optimistiskt kanske) att alla dessa skulle rösta på Medelklass. Jag antar dessutom att företagaren har en fru eller en man som också förstår och sympatiserar med företagandets värderingar. Dessutom utgår jag från att det finns i alla fall en ytterligare medarbetare i företaget som förstår sig på det hela och skulle rösta Medelklass. Det blir 3,6 miljoner röstande.

Det finns 7,5 miljoner röstberättigade i landet. Det skulle betyda att Medelklass skulle ta 48 procent av rösterna. Jag har sett åtskilliga mindre lovande riskprojekt i mitt liv.

Men hur skulle partiet hitta förtroendeingivande kandidater? Det var på den punkten Ny Demokrati kraschade. Det svenska partisystemet är inte gjort för att vaska fram dugliga, begåvade, ansvarskännande kandidater som själva anstränger sig för att slå sig fram och vinna väljare (som exempelvis i USA). Vårt partisystem är gjort för att identifiera lydiga kandidater som förväntas följa partiledningens eller partiledarens minsta vink eller åka ut till nästa val.

Hur det där ska gå till har jag andra skrivit en bok om som sammanfattas här.