Jag vill tala om Lausannefreden, för precis 100 år sedan och dess betydelse idag.  

Jag har några ord om den politiska bakgrunden till de problem som än idag plågar Mellanöstern. Problem som förvärrats och blivit svårlösta beror nämligen till stor del på avtal och fred som slöts för 100 år sedan i samband med att den politiska kartan ritades om efter det första världskrigets slut.   

Jag ska försöka förklara bakgrunden till hur främst freden i Lausanne tvingades på folket i Mellanöstern av i huvudsak Frankrike och Storbritannien. Hur de lät Turkiet sabotera för bl.a. kurderna. 

Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson hade i ett 14-punktsprogram utlovat rättvisa och självstyre för de olika minoriteter som krävde självstyre. De besegrade staterna Tyskland, Österrike-Ungern fick fred i Versailles och Trianon och fick ge minoriteter självständighet. I östra och centrala Europa ritades den politiska kartan om och flera nya stater uppstod.   

Wilsons 14-punktsprogram gällde även för Turkiet. Men i Turkiets fall skedde något annat och det stora ottomanska imperiet som stridit på Tysklands sida under kriget styckades i praktiken mellan kolonialmakterna England och Frankrike. Dessa kom att efter freden i Lausanne, som jag strax ska återkomma till, lägga beslag på eller kontrollera oljerika och resursrika delar av det turkiska imperiet. Som kolonier eller protektorat. Dessa delar var enligt dem inte mogna för demokrati eller självstyre.   

Den av er som ännu inte sett storfilmen ”Lawrence of Arabia” från 60-talet tycker jag ska ta de två timmar det tar att se denna imponerande storfilm. Som bygger på verkliga händelser. Peter O’Toole och Omar Sharif har huvudrollerna. Handlingen utspelar sig i Mellanöstern och Arabien under det första världskrigets senare år när engelsmän, fransmän och ryssar kämpar mot det med Tyskland allierade Turkiet.   

Den unge officeren i den brittiska kolonialmakten Lawrence får i det brittisk-kontrollerade Kairo år 1916 i uppdrag av den brittiska underrättelsetjänsten att undersöka hur det arabiska upproret mot den turkisk-tyska alliansen utvecklats. Snart leder Lawrence ett eget gerillaförband och anfaller den jordanska hamnstaden Agaba (då var under ottomanskt styre). Lawrence och de araber och andra som deltar i upproret mot Turkiet vet inte att ett hemligt avtal uppkallat efter sina upphovsmän Sykes och Picot från den 16 maj 1916 redan i princip fördelat det ottomanska imperiets delar. Araberna hade via Lawrence utlovats en självständig arabisk statsbildning om de hjälpte britterna mot turkarna. Men de sveks. Mycket av bakgrunden till dagens situation förklaras i filmen. Se den! 

Nu åter till Lausannefreden. Denna fred hade föregåtts av en fred i staden Sèvres då Frankrike och Storbritannien försökte tvinga fram en fred där Frankrike bland annat skulle få Libanon, Syrien och norra Irak (södra Kurdistan). Ryssland skulle få Istanbul som då hette Konstantinopel och det osmanska Armenien.  Storbritannien skulle få Jordanien och södra Irak samt Haifa. Av övriga arabiska områden som ingått i det sammanfallande osmanska riket skulle det bildas en konfederation av arabiska stater. Vem som skulle få kontrollen över Palestina skulle avgöras senare.   

Men för Kurdistan innehöll denna fred i Sèvres 1920 ändå fantastiska möjligheter. Uppdelningen av Kurdistan har varit en lång process under många århundraden och Kurdistan har genom historien varit ett område där stormakterna drabbat samman. Många möten och överenskommelser har genom åren hållits för att dela Kurdistan. Varje självständighetsrörelse mot dessa handlingar har brutalt undertryckts.   

Men i Sevres fördraget erkändes i artikel 62 , 63 och 64 den kurdiska rätten till självbestämmande. Om det hade fungerat enligt plan hade vi redan för 100 år sedan haft ett fritt Kurdistan.   

Men utvecklingen i Turkiet tog en allvarlig vändning och landet som blivit en sekulär republik styrdes av Mustafa Kemal ”Ataturk” och hans fascistiska organisation och starka militär. Medan turkarna rensade landet på religiösa minoriteter och italienskt och brittiskt inflytande skaffade de sig stöd från Frankrike och redan i mars 1921 förhandlade dessa fram ett separat avtal och i oktober slöt de en fred med fransmännen som bland annat innefattade försäljning av vapen till Turkiet. Även med den sovjetiska regimen lyckades de förhandla fram ett avtal som gav Turkiet en del av Armenien. De europeiska parlamenten kom därmed aldrig att ratificera freden i Sévres.   

Därmed är vi framme vid Lausanne. Där freden i Sévres blev omförhandlad och kurderna sveks. Deras rätt till självstyre avskaffades i och med Lausanneavtalet 1923. På så sätt är denna fred viktig. Det blev en möjlig fred där de mäktiga dikterade villkoren.   

Man kan för övrigt konstatera att ingen av de freder som slöts i de olika franska slotten efter det första världskriget var i enlighet med president Wilsons intentioner om rättvisa och skydd för minoriteters rättigheter. Nya minoriteter bildades förvisso i nya stater men dessa ville i många Kurderenasall inte alls skydda några nya minoriteter.   

Nya fred efter nya krig har sedan dess ritat om den politiska kartan men Kurdistan har, även om en viss autonomi existerar i Irak, fortfarande inte kommit i närheten av vad freden i Sévres hade utlovat.   

Kurdernas hopp om självstyre alltså försvann då och för lång tid i och med freden i Lausanne 1923. Därför är denna skamfläck till så kallad fred viktig att minnas än idag.   

Det europeiska ledarna som dåförtiden ledde stormakter och som inte förmådde implementera freden i Sévres är enligt min mening även skyldiga till dagens situation i området.  NATO har blivit alltför beroende av den stora krigsmakt Turkiet förfogar över och de svenska politikerna slingrar sig som en metmask på en krok inför turkiska krav, på att förfölja de kurder som flytt hit, för att släppa in landet i NATO.   

Vi kurder kan nog inte räkna med att i dagens läge räkna med Europas hjälp mot turkisk terror mot oss. Inte för tillfället i alla fall!!!.   

Vi ska dock inte glömma att historien ibland gör tvära kast. Turkarna invandrade och tog över Mindre Asien under flera hundra års erövringskrig. Istanbul tog de inte förrän år 1453!   

De har för knappt mer än 100 år sedan rensat dagens Turkiet på miljontals armenier och greker. Men oss kurder har de inte blivit av med. Och det blir de inte förrän de erkänner vår rätt till en egen stat och sluter fred. En fred i Sèvres anda.   

Freden i Lausanne var det allra sista i en lång rad freder som började med den berömda i Versailles. Européerna var krigströtta och ville få till ett avgörande hur det nu än blev.   

Freden gav således Turkiet erkända gränser och är som sagt resultatet av den översyn av Sèvresfördraget som tvingades fram. Inte minst genom den turkiska segern som mot de grekiska trupperna år 1922.   

Det freden i Lausanne gjorde var att ge acceptans åt den nya maktbalans vi kurder sedan dess aldrig har accepterat.   

Låt det inte hända igen!

Rebwar Hassan är före detta riksdagsledamot och utesluten ur Miljöpartiet på grund av kritik mot partiledningen. Nuförtiden är han en mångsysslare som även doktorerat  i geoteknik.