Det var länge sedan patriarkatet användes som allmän förklaring till tillvarons uselhet. Det beror förstås på att vi numer lever i ett matriarkat. Dock används inte heller detta begrepp särskilt ofta.

Det beror i sin tur på att det nutida matriarkatet är så frånstötande: Det har gett oss utanförskapsområden, våldtäkter, förnedringsrån, skjutningar och sprängningar.

Ingen av alla dem som förordat och nu ansvarar för denna utveckling vill erkänna och ta sitt ansvar. Det behövs inte. Alla de sju gamla partierna är ansvariga, men främst de på vänsterkanten: S, Mp och V. Och anledningen till att just de har förordat den förfärliga utvecklingen är att de domineras av kvinnor.

För dem är allt som kan hänföras till kontroll och repression, till hårda tag förkastligt. De har inte kunnat säga nej till alla dem som förklarat sig vara flyktingar. De har släppt in dem trots att det tidigt stod klart att de flesta kom för att bli försörjda. De har inte heller velat se att de utsatta områdena blivit utsatta just av sina invånare – områdena själva har inte utsatt någon: en i ett tvillingpar, fött i utanförskap, som flyttar till ett välmående område blir inte mindre brottsbenägen än syskonet som stannat kvar (om nu någon av dem skulle vara det).

Ironiskt nog har dessa sju partiers inställning och politik lett till områden dominerade av extremt maskulina värderingar, gangsterkultur och kvinnoförakt.

Det enda parti som stått emot denna utveckling har varit SD, ett parti dominerat av män, och med manliga värderingar. Deras nuvarande ställning, som stödjande parti till regeringen, har äntligen lett till hårdare tag, till den nödvändiga repressionen.

När denna politik fått verka tillräckligt länge (och inte upphävs av en ny riksdagsmajoritet) och därmed ändrat den sociala miljö till något som liknar läget för 30–40 år sedan – då kommer återigen kvinnor, partier med kvinnlig majoritet och därmed kvinnliga värderingar att kunna göra sig gällande.

Så kan politiken börja om på nytt.