Jag talade med en ung person igår som var upprörd över ett inslag i SVT Nyheter. Där tog man upp att en somalisk kvinna, Nimo, efter 26 år som arbetslös i Sverige nu äntligen fått ett jobb som städare. Före det har hon fött sju barn. Upprörd fråga:

– Varför har hon valt att föda sju barn istället för att jobba? Hur tänker man om man väljer att stå utanför samhället så länge? Jag menar, städare! Hur svårt kan det vara?!

Jag kom med en pedagogisk motfråga:

– Varför skulle hon INTE välja att stå utanför samhället och arbetsmarknaden? När samhället ger henne lika mycket betalt för att vara hemma och föda barn efter barn som hon skulle fått om hon hade jobbat som städare? Ju fler barn hon fått, desto högre har hennes bidrag blivit.

– Hon har flyttat hit från ett fattigt land i Afrika, sönderslitet av klankrig och stridigheter, plågat av torka, mat- och vattenbrist och oroligheter. Ett land styrt av klaner, där allt som räknas är vilken klan du tillhör. Ett land som fick ett officiellt skriftspråk så sent som 1972.

– Hon vet absolut ingenting om demokrati och demokratiska val. Hon vet inte skillnaden mellan en höger- eller vänsterpolitiker. Hon har ingen susning om förhållandet mellan stat och kommun. Hon vet inte ens vad en demokratisk stat eller kommun är. Mer än att den kommun hon bor i har en socialtjänst, och den socialtjänsten har skyldighet att betala ut pengar till henne. Och nånstans finns det en Försäkringskassa som också betalar ut pengar. Massor av pengar.

– Hon kan inte läsa och skriva, ens på sitt eget språk. Hon har rätt till tolk på både Försäkringskassa och socialtjänst. På socialtjänsten pratar de hela tiden om att hon måste gå på SFI och lära sig svenska. Varför då? Det finns ju tolkar!

– Sedan tjatar socialtjänsten om att hon ska ut på praktik och börja jobba och försörja sig själv. Vad då ”försörja sig själv”? Det är ju bara att bli gravid igen och föda ett barn till. Då får man ännu mera pengar från både Försäkringskassa och socialtjänst.

– Hon vet absolut ingenting om svensk eller västerländsk historia. Det enda hon vet är att i Sverige har man rätt att få pengar. Det kallas ”mänskliga rättigheter” och står inskrivet i nånting som de kallar ”lagen”.

– Kvinnors rättigheter, och möjligheter, har hon aldrig hört talas om. Hennes man kan ha en annan fru i samma förort som hon bor i. Den frun har också en massa barn och får bidrag. Som ensamstående. De är båda officiellt ensamstående, det ska man vara i Sverige. Då är det synd om en, då får man ännu mer pengar. Men det är mannen som bestämmer, så är det bara. Det har Allah och profeten Muhammed bestämt.

– Så säg mig: VARFÖR skulle hon ha velat jobba? Och tvingats gå upp klockan sex varje morgon? För att åka en hel timme på spårvagn till andra sidan stan, vilket de tar upp i TV-inslaget som om hon vore någon slags proletärhjältinna. Nu är barnen stora och socialtjänsten ger henne inte längre något val. Så nu är hon, efter 26 arbetsbefriade år, så illa tvungen.

– Men det är inte Nimo du ska vara arg på, det är våra politiker som skapar incitament som gör sånt här möjligt. Jag är väldigt noga med det. Det är våra politiker som bär det yttersta ansvaret!

Efter en kort stunds funderande svarade den unga personen:

– Jag vill inte bo i det här landet längre! Jag vill flytta till Norge!