Om du brukar läsa Det Goda Samhället vet du att jag ofta vänder mig mot just den formuleringen. Jag brukar istället hävda att människor helt enkelt litar på att politikerna vill landets väl, och att det är politikerväldet som spelat med falska kort då de inte tydligt formulerat att de tänkt föra en politik som är till men för landet. Men tyvärr måste jag kanske omvärdera den åsikten. Jag känner inte igen det folk jag hade omkring mig när jag växte upp – alltmer sällan ser jag män och kvinnor av den kaliber som mina egna mor- och farföräldrar och deras bekanta var.

Kanske har ni helt enkelt rätt, ni som säger att dom – en majoritet av svenskarna – vill ha det så här.

Det finns otaliga exempel på hur svenskar, som råkat ut för ett brott eller som hamnat mitt i ett brott utan att vara måltavla, reagerar som om det egentligen inte är något att orda särskilt mycket om. Nu senast läste jag en intervju med en man som fått sitt hus förstört när tre kriminella körde av vägen och in i hans hall och kök. Texten, som finns att läsa i Aftonbladet, är skriven i gemytlig ton, som hade husägaren haft besök av ett par leklystna hjortkalvar som förirrat sig in och råkat ställa till lite oreda. Och allt är minsann inte förstört, får vi veta:

”Peter Eriksson och dottern Tuva plockar i bråtet och hittar en gammal idolbild på Elvis.

– Den klarade sig! utbrister Peter.

Även vinflaskan med Elvis på etiketten är hel. Den fick han av sin mamma och trots att den var urdrucken är den en kär ägodel, idolbilden likaså.”

Inte är husägaren särskilt upprörd heller. Han är tvärtom ”samlad, lugn och saklig. Det som har hänt har hänt, nu har vi ett arbete att genomföra, utstrålar han.”

Skulle jag ha råkat ut för samma sak hade Aftonbladets reporter fått beskriva mig som ”rasande, ursinnig och hämndlysten” och jag skulle sannerligen inte ha utstrålat ett stoiskt ”det som har hänt har hänt”. Men då hade de antagligen inte heller publicerat reportaget för budskapet är ju att vi ska ta allt med en klackspark eftersom alla människor i grunden är snälla och de som inte är det har haft det svårt och varit utsatta för allsköns diskriminering, rasism och fattigdom.

Inte ens när folk blir mördade, på grund av den huvudlösa politiken, reagerar människor på ett naturligt sätt. Istället hör man oftast de anhöriga oroa sig över – rasism. Deras käras tragiska död får absolut inte kopplas till integrations- och invandringspolitiken – detta trots att kopplingen är så stark att offren i många fall hade varit i livet om invandringspolitiken skötts på ett annat sätt.

När en kraftigt störd, tonåring skadade en liten flicka för livet i Skellefteå svämmade sociala medier över av omsorg om gärningsmannen. ”Det är inte okej att hata!” var budskapet då, trots att det är den naturligaste och mest mänskliga sak i världen att känna hat inför sådana onda gärningar. Det är, med andra ord, helt okej att hata. Det som inte är okej är däremot att släta över brott och förminska offren.

Då en afghansk ensamkommande förgrep sig på en 14-årig flicka under ett konfirmationsläger samlades en grupp goda kvinnor till hans försvar via nätverket #jagärhär, och de nöjde sig inte med att gulla med gärningsmannen utan spred också hat mot offret. Det finns till och med fall där kvinnor tagit parti för sina barns förövare, i godhetens namn.

Det här är så snett, så sjukt, så totalt amoraliskt att det sänder kalla kårar utefter ryggraden. Hur är det ens möjligt att människor kan bli så felinställda? Om någon av mina nära och kära skulle bli mördade för att de såg svenska ut, av en man som uppehöll sig illegalt i landet, skulle jag riva upp himmel och jord för att försöka påverka integrations- och invandringspolitiken. Inte bara för ge mina kära upprättelse utan också för att andra inte ska behöva drabbas av samma helvete.

Så kanske är det faktiskt så att ”dom vill ha det så här”.

Det är en nedslående tanke. Jag vill därför inte sluta hoppas på att medierna helt enkelt anstränger sig till det yttersta för att hitta människor som alltid vänder andra kinden till, för att de tror att det gör dem till särskilt goda och upplysta människor, och att dessa är i minoritet. Men särskilt övertygad är jag tyvärr inte. Det är alldeles för många människor som inte bara tålmodigt viker ner sig utan dessutom gör det med självbelåtenhet.