När FN:s Barndeklaration år 2015 funnits i ett kvarts sekel så upptäckte jag aktstycket och blev förstämd. Jag skrev en artikel under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från Kommunistiska Manifestet.

Några år senare hade Sverige lydigt anammat Barnkonventionen och implementerat den i svensk lagstiftning varvid jag blev ytterligare förstämd och skrev ytterligare en artikel.

FN och alla andra tillskyndare av konventionen anser att den handlar om just det som den påstås handla om, nämligen att alla beslut i hela världen ska ha barnens bästa som övergripande mål. Detta gör mig misstänksam på grund av ett uppenbart hål i resonemanget. Att barnens väl ska främjas låter rimligt, men vem är det som bestämmer vad barn behöver och vad som är nyttigt för dem?

Förnuftigt nog säger konventionen inte att det är barnen själva som ska avgöra det. Konventionsförfattarna har möjligen egna barn och fantasi nog att föreställa sig hur livet därhemma skulle gestalta sig om barnen hade full beslutsrätt. I stället inrättas en beslutsordning där ansvaret för barnens angelägenheter delas mellan två instanser – föräldrar eller andra vårdnadshavare samt konventionsstaten (det vill säga de stater som anslutit sig till konventionen) – på det viset att föräldrarna visserligen har inflytande men att konventionsstaten fäller avgörandet om den har en annan uppfattning än föräldrarna. Konventionsstaten, som i praktiken i vårt fall representeras av Sveriges socialsekreterare, kan bestämma nästan allting i kraft av sin i tjänsten inneboende förmåga att avgöra vad som är bra för barnen.

Såklart att det skulle bli bråk när föräldrar och socialsekreterare har olika uppfattningar, vilket de tidvis har – särskilt när kulturella faktorer spelar in. Till exempel ska ”traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa avskaffas” enligt konventionens artikel 24. Detta betyder inte att traditionella svenska sedvänjor som att barnen fritt får springa omkring och leka i närområdet på kvällen ska förbjudas. Det som ska förbjudas är snarare att unga flickor ska tvingas hålla sig hemma tills de under manligt överinseende får lämna hemmet. ”Traditionell” betyder i det här fallet ”utländsk” eller ”främmande”.

Om det nu kommer till en konflikt mellan föräldrar som av en svensk socialsekreterare anses ha stötande traditionella uppfattningar har socialsekreteraren fullständiga rättigheter att bestämma att de ”otraditionella” svenska uppfattningarna ska gälla. Fullständiga rättigheter betyder i det här fallet att socialen kan besluta att omhänderta barnet om den bedömer att ett sådant omhändertagande är det bästa för barnet.

Jag säger inte att Sveriges socialsekreterare systematiskt fattar felaktiga eller olämpliga beslut i omhändertagandefrågor. Om tioårige Muhammed mot föräldrarnas vilja blir insatt på HVB-hem för att socialen bedömer att gossen söker sig till knarkhandlargäng och löper risk att utvecklas till kontraktsmördare så kanske jag skulle stödja dess beslut om jag blev tillfrågad. Min poäng är inte att socialen har fel. Min poäng är tvärtom att socialen troligen har rätt om man bedömer saken ”otraditionellt” men att den allmänna opinionen i Mellanöstern, som menar att den svenska socialstaten kidnappar barn, troligen också har rätt om man med kidnappa menar vad begreppet egentligen innebär, det vill säga att mot föräldrarnas vilja bortföra och omhänderta ett barn. Kan man tänka sig att socialen inte använder de befogenheter den har?

Dagens Nyheters, liksom många andra svenska opinionsbildares, uppfattning är att arabvärlden har fel. ”Al Jazeera som ägs av qatariska staten, har en rapportering som återkommande sprider vilseledande information om Sverige. Nyheterna handlar dels om socialtjänsten, som de intervjuade menar använder muslimska barn som ’handelsvara’… Ryktena spinner vidare på narrativet att västvärlden är i krig med islam samt att Sverige är ett islamofobiskt land.”

DN drar slutsatsen att föräldrarna måste få ”korrekt information om socialtjänsten”. Detta ska ske genom ”samarbeten med bland andra mödravårdscentralen, förskolan, skolan och lokala föreningar… direkt när varningsklockor börjar ringa, helst under mammans graviditet eller på bvc”.

Jag tror inte på den svenska strategin så som den förkroppsligas i barnkonventionen och artikuleras av DN. Min misstro beror delvis beror att strategin inte är en strategi i bemärkelsen ett genomtänkt och sammanhängande åtgärdsprogram. I stället är den ett sammelsurium av omständigheter där vi bara hamnat utan eftertanke. Är inte detta just det som jag och många andra tjatat om i åratal, nämligen en svårundviklig konsekvens av den svenska mångfaldspolitiken inklusive de särskilda statsbidragen till invandrare som vill bevara och utveckla sina traditionella sedvänjor?

Jag tror inte heller att den svenska socialstaten ser mellan fingrarna på traditionellt beteende och underlåter att bruka sina maktmedel (som lätt ser ut som exempelvis kidnappning när de betraktas med Mellanösterns ögon). I den mån socialen hade varit eftergiven och låtit föräldrarna bestämma så hade den nog fått färre fiender än om den insisterat på att genomdriva sina otraditionella, svenska seder. Och om det nu beordras nya sociala insatser mot dem som avviker från barnkonventionens och den otraditionella kulturens synsätt – kort sagt mot dem som inte är tillräckligt svenska – så tror inte jag det kommer att dämpa de kulturella konflikterna.

Men jag har inga tillförlitliga lösningar att föreslå. Sverige har helt enkelt kokat ihop en himla besvärlig soppa åt sig själv.