Sverigedemokraterna åtnjuter ett högt förtroende hos de flesta av sina väljare. Partiet har varit konsekvent i sina ställningstaganden (åtminstone när det gäller profilfrågorna) och partiets företrädare har sett samhällsproblem komma medan politiker från andra partier snarare har bidragit till att skapa dem. I Sverige 2023 är det en merit för ett politiskt parti att inte ha suttit vid regeringsmakten de senaste decennierna.

Men nu sitter Sverigedemokraterna vid makten. Indirekt i alla fall. Sverigedemokraterna är ett Tidöparti och ingår i regeringsunderlaget. Då gäller det att vara rädd om sitt förtroendekapital.

När det gäller migrations- och kriminalpolitiken verkar saker gå i rätt riktning även om många tycker att det går alldeles för långsamt. Tidöpartierna försvarar sig med att lagändringar kräver tid och att man arbetar så skyndsamt man kan.

Det har blivit mer besvärligt med drivmedelspriserna. Här bör det kunna gå fortare. Och människor ser konkret vad de betalar när de tankar sina bilar.  

I valrörelsen förklarade Kristdemokraternas Ebba Busch att hon ville sänka priset på dieseln med nio kronor och priset på bensinen med fem. Ulf Kristersson var mer återhållsam och talade om fem kronor billigare diesel. Jimmie Åkesson sa att han ville sänka priset på dieseln med upp till tio kronor.

Men här satte politikerna sig själva i en ganska svår sits. Det är nämligen lätt att tänka att en politiker som lovar ett sänkt dieselpris på fem kronor i ett läge där priset ligger på 25 kronor litern lovar att ta ned priset till 20 kronor litern. Men kan en politiker utställa sådana löften? Knappast.

Priserna vid pump bestäms till stor del av världsmarknadspriset på den råolja som används för att tillverka drivmedel. Och eftersom politikerna inte bestämmer över priset på råoljan bestämmer de heller inte över priset på drivmedel. En skattesänkning på fem kronor kan ätas upp av en motsvarande höjning på oljan och då har inte slutpriset gått ned. Bilisten röstade för billigare bensin men betalar fortfarande samma pris. 

Vad politiker har mandat att utställa löften om när det gäller drivmedelspriser är skatter och miljöavgifter. Och här kan man naturligtvis säga att man vill få ned priset med ett visst antal kronor utan att för den skull säga något om det exakta slutpriset. 

Jag tror politikerna har underskattat den pedagogiska ansträngning som krävs för att förklara detta. Politiker bör undvika att tala om ”priset” på drivmedel som om det vore slutpriset de avsåg och i stället lyfta fram den relativa skillnad i pris man vill åstadkomma genom att sänka skatter och miljöavgifter. ”Med våra åtgärder – ska politikerna kunna säga – kostar en liter bensin (exempelvis) 17 kronor med det pris på råoljan vi har nu. Utan våra åtgärder skulle priset i stället ha legat på 23 kronor.”

Det här är väl självklarheter, tänker vissa, men det är det inte för alla. Många svenska bilister har dålig koll på drivmedelsprisernas olika delar och på vad som faktiskt bestämmer det pris de får betala.

Tidöpartierna – och kanske speciellt Sverigedemokraterna – har inget intresse av att få en svekdebatt på halsen. Därför vore det önskvärt att den skillnad som uppstår när man jämför de båda prisnivåerna (”med och utan våra åtgärder…”) ligger i paritet med de löften om sänkta priser man gav i valrörelsen. Någonstans mellan fem och tio kronor är ett måste. Om det literpris vi får betala för bensinen när vi tankar sedan ligger på 17 eller 25 kronor är egentligen sekundärt. Det är effekterna av Tidöpartiernas åtgärder som räknas.

Håll löftena om drivmedelspriserna!