De andra har blivit förkvinnligade. Det finns inte heller några svenska män – det är de som är förkvinnligade. (Dessa meningar innehåller en medveten överdrift, för att budskapen nedan skall gå fram). 

De verkliga männen, de som vågar hävda sig och stå för sina åsikter, kommer från invandrarkvarteren. De har inte de värderingar och det uppförande som uppskattas i den av svenska kvinnor styrda offentligheten. (Visst. I offentligheten finns också män – av den förkvinnligade sorten.)  Men invandrarna är män. Och de vet hur man hävdar sig. Det har de varit tvungna att lära sig i sina hemmakvarter. De har det som, på sedvanligt abstrakt sätt, numera kallas för våldskapital. Alltså bestämmer de. 

Det börjar tidigt. De sätter tonen i skolan. Av ovannämnda skäl möter de inte motstånd. Man har till och med uppfunnit en smart strategi som godkänner ansvarslösheten: det lågaffektiva bemötandet.  

Detta innebär att en pojke, oftast med invandrarbakgrund, bestämmer vad som skall ske i klassrummet, i korridoren och, tillsammans med andra likasinnade, i hela skolan. Först när han, i övre tonåren, utför ett grovt, väpnat rån eller mördar någon, kommer reaktionen. Det har han kanske också gjort tidigare, men då blev det ingen eller endast en svag reaktion. 

Vad kan man göra åt det? Man har börjat tala om att människor, också barn och ungdomar, skall ta ansvar, lära sig att stå för sina handlingar. Hur skall de kunna göra det? I det lågaffektiva bemötandets anda kommer ju allt de gör att ursäktas, faktiskt, även om några mumlande påpekanden framförts.  

Varför har denna teori om lågaffektivt bemötande blivit så populär? Därför att det passar föräldrar, lärare och andra. De som borde avkräva ungdomarna ansvar får en möjlighet att slippa sätta gränser och reagera mot barnen och ungdomarna. Alla inser att detta är vansinnigt – men man älskar det. Man inser vansinnet men vet inte vad man får göra. Det lågaffektiva bemötandet tillåter att man inte gör någonting, det försvarar den modlöshet och förvirring man känner. Det stämmer också med den svenska kulturens konflikträdsla. 

Går det att göra på annat sätt? Naturligtvis. Inget hindrar att en skola drivs som på fyrtio- och femtiotalen, när jag gick i skolan. Man kan ha katederundervisning, tydliga regler för uppförande och omedelbara reaktioner när någon bryter mot reglerna. 

En förutsättning är dock att det finns möjlighet att reagera. De elever som inte följer reglerna måste t.ex. kunna utvisas – ur klassen och, till slut, ur skolan. 

Denna förutsättning finns inte längre. Myten om att alla är lika – och särskilt att alla barn är lika varandra – hindrar lärare och andra att reagera. Om alla är lika måste givetvis alla gå i samma skola. 

Denna förljugenhet, denna strategi producerar nu flera skjutningar och mord varje vecka. Konstigt nog frågar sig folk varför. 

Detta är invandrarbarn som skjuter och blir skjutna. Det är mer än tillräcklig grund för utvisning. Föräldrarna har svikit i sin roll. De skall därför också utvisas. På så sätt kommer många andra problem än skolans att angripas och bli mindre.  

På sedvanligt sätt kommer detta förslag om utvisning att motarbetas av de sju gamla partierna. SD kommer därför att få ännu fler röster.