Ännu en skjutning har skett i Uppsala, den här gången dog en man i 25-årsåldern. Enligt uppgifter helt utan kopplingar till det kriminella nätverket runt Kurdiske Räven, som lever i högönsklig välmåga i Turkiet, varifrån han styr sitt knarkimperium Foxtrot här i Sverige.

Hans gängkriminella underhuggare i Sverige har nu startat ännu en våldsspiral genom att skjuta en av hans fienders mor. Journalisterna noterar att nya gränser, som de i sin enfald trodde var tabu, har passerats. Nu dödar man anhöriga till de rivaliserande gängen som hämnd.

Den första tanke som då dyker upp i journalisternas hjärnor är:

– Kan polisen verkligen erbjuda de anhöriga till gängkriminella ett fullgott skydd?

De ställer sina uppfordrande frågor till polisen. Detta är så typiskt Sverige. Så typiskt naivt och så oerhört korkat.

Människor i grov gängkriminalitet ska ”vårdas” under mildast tänkbara former inom kriminalvården. När gänguppgörelserna utökas till att ske på gator och torg så att random oskyldig medborgare kan skadas och skjutas till döds undrar journalisterna hur de gängkriminella kan vara så ”totalt hänsynslösa”.

Jag är visserligen ingen expert i ämnet, men jag har aldrig någonsin trott att just hänsyn varit de gängkriminellas främsta ledstjärna. Den gamla fina, svenska, hederliga ”tjuvhedern” avskaffades redan i slutet av 70-talet. Vilket även journalisterna borde känna till.

I mars i år sköts en gängkriminells far ihjäl i Tullinge. Även då blev den omedelbara journalistiska reflexen att fråga hur polisen kan skydda anhöriga. En presstaleskvinna för polisen förklarade i SVT Nyheter:

– Det finns runt 1 500 gängkriminella i Stockholmsområdet. Sett till polisens resurser är det omöjligt att beskydda alla anhöriga till dessa. Dessutom har vi även andra brott och brottsoffer att jobba med i området.

Gängkriminella kommer mestadels från Mellanöstern och Afrika. De har förutom sina föräldrar en massa syskon, kusiner, morbröder och farbröder, fastrar och mostrar, farfar, farmor, mormor och morfar i sin klan.

Om jag räknar lågt med sex anhöriga till varje gängkriminell, som alltså är 1 500, så blir antalet personer som är i behov av skydd 9 000 personer, bara i Stockholm.

Men det slutar ju inte där. Vad journalisterna glömmer att fråga är hur polisen ska kunna skydda alla potentiella offer för ”felskjutningar”. Det vill säga alla som bor i närheten där de kriminella gängen finns, växer och frodas. Eller bara rör sig i omgivningar där gängkriminella förekommer. Vilket väl snart är de flesta boende i Sverige. I stad som land.

Jag bor inte i ett område med gängkriminella, men Kurdiske Rävens största motståndare i gängkriget är ”Dalennätverket”. Det huserar i Enskededalen som ligger 600 meter från min bostad. Visserligen på andra sidan Nynäsvägen, men ändå nära. En stor del av nätverket finns söderut från Enskede, som i Gubbängen, Hökarängen och framförallt Farsta. Där det för några månader sedan skedde en öppen skottlossning vid Tunnelbanan i Farsta Centrum och en helt oskyldig person sköts till döds.

Hur många är vi som behöver skydd, om vi råkar befinna oss på fel plats vid fel tillfälle, som polisens presstalespersoner uttrycker det. Det lutar väl åt att snart varenda svensk behöver en personlig livvakt, om jag ska raljera och överdriva. Vilket jag gör eftersom jag stör mig så enormt på journalisternas naiva och idiotiska frågor.

Och hur kan de veta att alla anhöriga till gängkriminella är helt utan skuld till att deras son blivit gängkriminell? Jag menar inte att föräldrar aktivt har medverkat till att deras söner blivit kriminella, men vad har de gjort för att förhindra denna utveckling? Hur har deras föräldraansvar utövats?

Man kan också fråga sig vad syskon, kusiner och övriga släktingar känt till och gjort för att förhindra en utveckling mot allt grövre kriminalitet. Har de vittnat och berättat för polisen om vad de vet? Har de bidragit till utredningar i ett tidigt skede, när vittnesmål behövts?

Nej, naturligtvis har de anhöriga inte gjort det. Eftersom det idag är lika med att dra på sig en dödsdom att ens tala med polisen. Jag skulle själv aldrig vittna i domstol om jag såg ett våldsdåd mellan gängkriminella. Aldrig. Så långt har det gått.

Sveriges gängkriminella befinner sig idag i öppet krig med varandra. Därom råder det ingen tvekan. Det är ett krig som ständigt eskalerar och utökas. Och oskyldiga skadas och dödas. Det är också ett faktum.

Det är detta, helheten, som våra journalister borde ta upp till diskussion och rapportera om. Istället för att ställa enfaldiga frågor och förvänta sig att polisen ska ha resurser att skydda alla anhöriga till de gängkriminella.