Gästskribent MAZIGH KIRI KESSAI: Så spenderar Saudiarabien miljarder i islamiseringen av världen 

Bland de trevande svaren från terrorforskaren Magnus Ranstorp på intervjuaren Henrik Höjers fråga, i senaste Kvartals Fredagsintervju (8/9), om ”varför de flesta av dagens terrorattacker sker i Allah namn” (53’) saknas en av huvudkällorna till denna terror, nämligen  Wahhabismen.  

I boken ”Dr. Saoud et Mr. Djihad” (2016) (bilden), författad av Pierre Conesa, en före detta hög tjänsteman i det franska försvarsdepartementet, kan man bl. a. läsa om hur Saudiarabien, tack vare sina oljepengar, sprider sin islamistiska medeltidslära i världen. Läran, kallad också salafism, är delvis roten till terrorn i Allahs namn, som har drabbat både muslimska länder och andra, samt indoktrinerat en del av dagens muslimer till bakåtsträvare som kräver att få leva som profeten Mohammed på 600-talet, oavsett i vilket land de befinner sig i.  

Denna för mänskligheten och demokratin farliga och anakronistiska bokstavstrogna lära som breder ut sig mer och mer, med sin sharia, kvinnoförtryck, hijab, etcetera, började det fundamentalistiska Saudiarabien att sprida utomlands i början av 1960-talet.   

Landet välkomnade då medlemmar av det Muslimska brödraskapet, som flydde från Egypten, Irak och Syrien. ”Bröderna” lärde sina värdar vilken strategi för propagering av salafismen som bör användas. Och i denna strategi, som senare saudierna själva tog över, för att främja den ”sanna tron”, ingick bekämpning av dess lika dogmatiska konkurrent, shiaislam; grundandet av salafistiska universitet inom landets gränser med senare fem filialer i Djibouti, Förenade Arabemiraten, Indonesien och Japan; finansiering och byggande av muslimska inrättningar över hela världen och utgivning av salafistiska skrifter och medier, med mera. Enbart år 2000 delade Medinas publiceringscenter ut inte mindre än 138 miljoner exemplar av Koranen över världen. 

En av huvudfinansiärerna till all denna omfattande aktivism är Muslim World League (MWL) som grundades 1962 i Mecka av prins Faisal, med målet att motarbeta dåvarande arabledares socialism och sekularism. MWL och många andra saudiska stiftelser, statliga och privata, spenderar miljarder dollar på spridning av sin medeltidslära. Den f.d. CIA-chefen, James Wolsey, har nämnt 90 miljarder i en konferens ordnad av American Entreprise Institute den 16 februari 2005, och avser perioden 1975–2005. Andra observatörer talar om 200 miljarder för perioden 1985–2015. Conesa själv kom fram till en årlig summa mellan 7 och 8 miljarder dollar. Bara MWL har finansierat byggandet av fler än 7000 moskéer eller muslimska bibliotek och lokaler i utlandet (s.107). Därtill tillkommer fler än 25 000 stipendiater från 160 länder som har fått sin utbildning i saudiska muslimska universitet, med ändamålet att de ska predika den salafistiska dogmen vid deras återkomst till sina hemländer. Vissa av dem med lön betald av den saudiska staten (s.22).  

All denna saudiska satsning i salafismen är inte begränsad till muslimska länder, utan även de västerländska, som med sina stora muslimska invandrargrupper, och hyllande av multikulturalism, blir ett lätt byte för de saudiska religiösa strategerna. Några västländer nedan, inklusive Sverige, kan tjänstgöra som exempel. 

Under augusti 1991 anordnade MWL en konferens i Washington med imamer från USA och Kanada som deltagare, med temat: ”Utvecklandet av strategier för introducering av sharia” i dessa länder. Strategin stod på tröskeln att lyckas i Kanada: Efter en debatt som pågick i ett femtontal (!) år om sharias vara eller icke vara i det kristna landet lades projektet på hyllan. Det lär plockas fram igen om multikulturalismen fortgår. 

I det starkt kommunitaristiska Storbritannien däremot är sharia-domstolar en realitet sedan länge. De är, enligt tankesmedjan Civitas, 85 till antalet dit muslimer kan vända sig vid civilrättsliga mål. Dessutom finns till och med 25 olika Sharia Zones, såsom förorten Waltham Forest. Därtill konverterar ca 5000 britter till islam årligen. Och salafistiska skolböcker når enligt BBC 5000 elever i 40 olika av Saudiarabien finansierade skolor i Storbritannien. 

Ett annat land som låtit sig förföras och ”mutas” av saudierna är Belgien. 1969 tackade kung Baudouin Saudiarabien för dess donation till brandoffren i varuhuset L’Innovation med att ge tillåtelse för att bilda ett islamiskt och kulturellt center i Bryssel (CICB) under MWL:s kontroll. Fem år senare erkände landet officiellt islam och följaktligen hundratals muslimska religiösa lärare och imamer har utbildats sedan dess, vissa i Saudiarabien, och idag hyser Belgien runt 300 moskéer. CICB har spelat en avgörande roll, sedan 1980-talet, i spridningen av salafismen i landet (s.205). Inte undra på att namnet Molenbeek, en av de 19 kranskommunerna till Bryssel, har ofta återkommit i internationella islamistiska terrorsammanhang. 

Grannlandet Tyskland fick under flyktingkrisen 2015 ett erbjudande från saudierna om en gåva om 200 miljoner dollar om de fick bygga 200 moskéer i Luthers hemland. Detta skamliga förslag fick dåvarande vice-kanslern Sigmar Gabriel att ta bladet från munnen. Det han utryckte i Bild und Sonntag den 7 december 2015 hör man nästan aldrig sägas av europeiska ledare. När har du hört följande: ”Vi kan inte fortsätta blunda. Saudiarabien finansierar wahhabistiska moskéer i världen. Dessa samfund leder till skapandet i Tyskland av potentiella terrorister.” Vice-kanslern likställde ”den radikala islam som bedrivs i salafistiska moskéer med högerextremism.” Menade han nazismen, mån tro? Socialdemokraten (!) Gabriel ville stoppa all religiös saudisk finansiering i Tyskland (s. 211). 

Även Ungern är inte glömt av den saudiska islamistiska diplomatin. I ett av de 60 000 dokument, som WikiLeaks började att släppa den 19 juni 2015, om Saudiarabiens kommunikation med sina utlandsbeskickningar, avslöjades att en förfrågan gick från ambassaden i Budapest till Ryad om finansiering av en islamisk förening och tillåtelse till grundandet av ett muslimskt kulturellt center i Ungern. Beloppet som begärdes av ambassadören var 54 000 tusen dollar årligen (s. 210). 

Vad Orbán tyckte om detta gick inte att utröna. 

Och vad den svenska regeringen tyckte om de 67 miljoner kronor som donerades av saudierna till byggandet av Göteborgs Moské, som invigdes 2011, är också svårt att utröna. Saudiska finansiella tentakler nästlar sig även in i det svenska skolväsendet. I stiftelsen Al-Risalah, grundad 2003 och som driver en grundskola i Örebro i islamistisk anda och äger moskéer på Island och i Norge, satt Abdulrahman Al-Akeel. Han var, enligt SVD:s källor, en ”utsänd imam” från Saudiarabien ”för att säkerställa att den wahhabitiska läran lärs ut även utomlands”. Med sig till stiftelsen hade han donationer från det kungliga saudiska huset om 5,6 miljoner kronor för perioden 2012–2018. Det är en lönsam investering för saudierna i främjandet av salafismen, givet att stiftelsen erhöll för året 2017 en skolpeng om 44,7 miljoner utöver statsbidrag för skolverksamheter (4,7 miljoner på tre år). Snacka om att Sverige både betalar och tar emot allmosor för att gräva sin egen grav. 

Vid sidan om sin salafismspridning arbetar den saudiska religiösa diplomatin systematiskt för att förbättra sin image och stärka sin lobbying. Ett av instrumenten för ändamålet är donationer till lärosäten, vars inbodda girighet hindrar dem att tacka nej. Några av dessa bär namn som Howard University i Washington, Duke University och Shaw University i North-Carolina, John Hopkins i Maryland och Syracuse University i New-York. Andra är Yale University som tog emot för sin Center of Islamic Law and Civilisation 10 miljoner dollar samt Harvard och Georgetown som förärades 40 miljoner. Den saudiska ”generositeten” kom också ihåg Clintons bibliotek i Arkansas och G. W. Bushs dito i Texas som fick 10 miljoner dollar vardera. Bör också nämnas att exempelvis på Moskvas universitet bekostades en professors arvode av Prins Nayef. (s. 125). 

Även om Saudiarabien har gjort små framåtskridande reformer under senare tid kommer det inte att vara ett demokratiskt land under överskådlig tid. Förmodligen aldrig! 

Politisk islam, såsom bakåtsträvande salafism ur vilken Al Quaida, GIA, Boko Haram, IS och andra jämförbara terrororganisationer är sprungna, går inte att bekämpa med multikulturalism och PK-ism eller förlåtelsebrev från staters dignitärer. Lösningen för Väst (och andra som vill ansluta sig) är däremot återgången i enad front till upplysningen och de sekulära värderingar som byggde västvärldens styrka, innan det är för sent! Politikerna måste förvandla den f. d. tyske vice-kanslerns ord till konkret handling vad det gäller Saudiarabien, Iran, Qatar och liknande stater, och villkora religionsfrihet med reciprocitet. Det finns självfallet många fler förnuftiga åtgärder för att bekämpa hydran, vars ena giftiga huvud, sharians erövring av Europa, har väl beskrivits av Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstberg redan 2012 i Göteborgs-Posten.  

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige för mer än 30 år sedan invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.  

Gästskribent