En tanke som slagit mig med tilltagande kraft på senare år – men som jag tills nu har varit förnuftig att hålla för mig själv – är att det kommit väldigt många muslimer till Sverige vilket möjligen är skrämmande. Jag skulle vilja veta hur pass skrämmande det är. Men av någon anledning så är det ingen hos de inblandade myndigheterna – som säkert har informationen och som lever på mina skattepengar – som verkar benägen att besvara den fråga jag vill ställa.

När jag undrar hur pass skrämmande inflödet av muslimer är tänker jag mig att de muslimer som finns i Sverige på någorlunda permanent basis delas upp i två grupper: en grupp med individer som är gynnsamma för Sverige (de kanske är hjärnkirurger eller mattelärare eller skötsamma, familjekära lokalvårdare) och en grupp med muslimer som genom sin härvaro har en ogynnsam inverkan på Sverige till exempel för att de bedriver klanjustis och framför allt för att de inte gillar Sverige och inte har minsta lust att bli integrerade i och värna om den svenska kulturen.

Kanske skulle några skickliga sociologer finjustera den indelning jag just gjort men du fattar ungefär vad jag menar. Jag vill veta hur många procent av de hitflyttade muslimerna som Sverige har glädje av. På den grunden kan jag själv med hjälp av de skickliga sociologerna fundera över hur mycket ofog dessa muslimer kan ställa till med.

Men denna fråga, som vore ganska lätt för Brå eller någon annan expertmyndighet att undersöka, får jag alltså inget svar. Jag får heller inte reda på hur svaret låtit om frågan gällt exempelvis norrmän men det bekymrar mig inte ty det finns ingen risk att norrmännen gaddar ihop sig, bränner bilar, kastar stenar och skrämmer polisen att huka sig och retirera. Med norrmän har jag aldrig känt att jag skulle behöva oroa mig.

Medan jag fåfängt väntar på att Brå eller någon annan lämplig myndighet ska plocka fram siffrorna tänker jag ytterligare ett steg ut i de förbjudna fantasiernas värld. Vi vet att många muslimer är våldsbenägna (fast inte hur många; det är just det saken gäller) och vi vet att om det hettar till mellan muslimerna och polisen så drar sig polisen tillbaka.

I praktiken betyder det att jag, en svensk medborgare som av misstag kanske kommer emellan när muslimerna börjar bråka med polisen, kan få en sten i skallen. Det är ett obehagligt perspektiv som ändå inte är helt osannolikt, i varje fall inte osannolikt nog för att jag ska slippa tänka på det. Därmed har jag kommit till grundfrågan, nämligen vem jag ska hoppas tänker utöva det våld som är nödvändigt för samhällsfreden. Det verkar i alla fall inte vara polisen. Det måste vara någon kraft som varken räds våldet eller är intimt lierad med muslimerna. Att tänka så är det mest förbjudna som finns. Kan det vara nazisterna? Finns det några nazister i Sverige? (Vad tycker de i så fall om muslimer? Det är förstås sant att de stred ihop under andra världskriget.) Så här skrev jag för några år sedan:     

Förr i tiden skrämde man barn med sotare. Sotare hade barnen sett. De var klädda i svart och sotiga i ansiktet och hade konstiga linor och verktyg lindade kring kroppen. Om du inte aktar dig kommer sotarn och tar dig, sa man till barnen. Det var läskigt. Ett normalt barn drog slutsatsen att det var nog bäst att lyda. Man visste ju inte säkert om det fanns några farliga sotare, men för säkerhets skull.

Kyrkan har också hållit på sådär, men inte nöjt sig med att skrämma barn, utan skrämt alla den kommit åt. Kyrkans sotare var djävulen. Riktigt vad djävulen ville har jag inte klart för mig, men jag tror det gick ut på att han ville locka folk att göra dumheter som skulle förmå Sankte Pär att döma dem till helvetet, där Satan lustfyllt kunde plåga dem i evigheters evighet. Det kanske känns bra just nu, sa kyrkan till folk om deras olämpliga beteende, men vänta bara.

Nuförtiden, åtminstone i vårt land, skrämmer överheten med nazismen och fascismen. Vad dessa ondskor egentligen är vet man inte säkert. Jag tror att fascismen är folkets underkastelse under statens allians med kapitalet och att nazismen är fascismen plus judehat. Nazismen är alltså, ungefär, att staten i sin allmakt ska utrota judar och förädla den ariska rasen.

Finns denna fara, denna sotare, denna djävul i verkligheten eller är det bara något man skrämmer folk med? Det påstås att sådant otyg kommer i förlängningen av sverigedemokraterna och Viktor Orbán. Om högerpopulisterna får hållas så hamnar vi i nittonhundratrettiotalets nazistiska hatsamhälle, hävdas det.

Jag har två invändningar och ni som är rädda att bli anklagade för att ha hamnat i dåligt sällskap om ni läser vad jag skriver kan sluta läsa här.

För det första kan jag inte se någon nazistisk rörelse med judehat och hakkors i högerpopulismens dolda garderober. Fattar de som pratar om denna fara över huvud taget vad hitlerismen innebar? Har de en aning om vilken makt nazisterna hade byggt? Den som kollar på filmen Triumf des Willens begriper att det inte handlar om en och annan heilande pubertetsyngling som betalt medlemsavgift i sverigedemokraternas ungdomsförbund eller som lite chict tagit på sig en hakkorsbindel på skoldansen. Propagandafilm, ja visst, men tror du ens att Coca-Cola, reklampropagandans mästare, hade kunnat åstadkomma något liknande? Jag påstår, tills motsatsen är bevisad, att risken för judehat från det gänget är obefintlig.

Min andra invändning är att judehatet faktiskt finns i Sverige och är starkt, men inte från Jimmie Åkessons och Viktor Orbáns anhängare, utan från deras sida som dessa två utsett till sina fiender, nämligen muslimerna. Om det är något jag begripit på senare år så är det att muslimer på det hela taget är välorganiserade judehatare. Googla så får du se om du inte tror mig.

Nu ska jag avsluta med en fråga som du kan läsa och sedan förfärat förkasta och påstå att du aldrig hört alternativt skylla allt på mitt dåliga omdöme. Borde man inte stödja högerpopulisterna, i den mån de finns, i deras kamp mot de antisemitiska nazistefterföljarna, alltså muslimerna?

Vi kanske inte ska oroa oss så mycket för sotare, utan i stället öppna ögonen och identifiera de verkliga farorna.