Förr i tiden, vilket i det här fallet betyder under kapitalismens Sturm und Drang-period, den tid under 1800-talet och början av 1900-talet när den var som mest säker på sig själv, så trodde kapitalismen att den kunde göra allt. Detta bevisas enklast genom ett studium av den litteratur som sattes i händerna på det uppväxande släktet av manligt kön, till exempel Jules Vernes En världsomsegling under havet och Resan till jordens medelpunkt eller Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Sådant erbjuder en pappa inte sin son om han inte själv eldas av äventyren och visionerna.

På den tiden var det kapitalismens fiender som misstrodde dess möjligheter att snabbt och eftertryckligt omvandla världen. Bilar ansågs så trafikfarliga att de måste föregås av en man som viftade med en röd flagga till allmänhetens varning. Den som åkte tåg fortare än trettio kilometer i timmen riskerade att bli vansinnig.

Nu tycks rollerna ha blivit ombytta, i varje fall när det gäller miljön och klimatet. De miljöalarmister som vill skylla världens (av dem) förväntade sammanbrott kräver nu plötsligt att kapitalet ska göra tekniska underverk och tror att det räcker med böter, subventioner och förbud för att företagen prompt ska utveckla och marknadsföra lämpliga alternativ som konsumenterna gillar, till exempel elbilar och näringsrika myrpastejer.

Nu är det i stället företagsdirektörerna som misstror de tekniska och kapitalistiska möjligheterna och därför, liksom poeten Eliot, förutser systemets gradvisa sönderfall ”not with a bang but with a whimper”. Bilden visar tyska BMWs verkställande direktör Oliver Zipse uttala sina varningar och nödrop vid en internationell konferens i München. Om EU håller kvar vid sina planer på att förbjuda försäljning av nya bensindrivna bilar per 2035, varnade han, så kommer basen för bilproduktionen i Europa antingen att försvinna eller att hanteras av andra än europeiska företag. Han avsåg kinesiska elektriska fordon som nu produceras billigare än europeiska eftersom kinesisk energi och kinesisk arbetskraft är så mycket billigare och subventionerna så mycket högre. Förra året blev den kinesiska elbilen BYD störst på den kinesiska marknaden och förvisade den tidigare marknadsledaren Volkswagen till andra plats.

De europeiska och amerikanska biltillverkarna sitter i en rävsax. De förlorar pengar på varje elbil de säljer men kan inte låta bli att tillverka dem eftersom bensin- och dieselbilar, som de nu tjänar pengar på, inte kommer att få säljas om bara några år.

Men politikerna, som inte vet något om näringsliv, produktion och teknik men är övertygade om att de vet på året hur jorden kommer att förödas i en klimatkatastrof om de inte får fortsätta med sina subventioner och förbud, sätter fortsatt sin blinda tillit till vad kapitalismen ska lyckas åstadkomma för att rädda miljörörelsen och politikerna själva från det moraliska sammanbrott de kommer att få lida om tekniken inte utvecklas så snabbt och samarbetsvilligt och kapitalismen inte investerar så engagerat i oprövade tekniska lösningar som behövs för att miljöpolitikens arkitekter ska kunna förverkliga sina luftiga planer.

Det finns ett judiskt ordspråk som är en av mina favoriter. ”Man gör en plan, den går om intet” säger ordspråket som maning till eftertänksamhet. Det finns alldeles för många planer med stor inneboende kapacitet att gå om intet. Vem kunde ana att tyskarna inte skulle få rysk energi och att detta hotar den tyska industrin? Ligger det inte i korten att Kina tar hand om världens produktion av elbilar som de västerländska myndigheterna tvingar västerländska bilister att köpa eftersom bensinvarianterna ska förbjudas? Hur ska Norrland få el så det räcker om det inte sker ett tekniskt underverk? Vad händer förresten när kostnaderna för den stora mer eller mindre oplanerade omställningen börjar drabba folk på allvar? De lätta föraningarna kändes för något år sedan men hur ska folk reagera när omvandlingens kostnader och besvär slår till på allvar?