Konstnären Sadaf Ahmadi har berättat hur hon som flicka i Iran miste sin frihet därför att han tvingades bära heltäckande kläder som hindrade henne från att röra sig fritt, att sparka fotboll eller cykla.

Hon ville med en utställning berätta om, gestalta detta förtryck. Det gjorde hon med förvisso mycket talande skulpturer. Utställningen tvingades stänga. Kommunal personal anförde som skäl att skulpturerna kunde ” väcka anstöt och obehag.”

I Rosengård, Malmö, stod polisen och såg på medan mobben brände bilar. Ansvarigt polisbefäl var mycket nöjd över polisens insats, eller icke-insats: ”Vi kunde begränsa upploppet till en begränsad del av stadsdelen, och vi behövde inte använda mer våld än nödvändigt” Andra var inte lika nöjda. En flicka som bor i området undrade varför polisen inte tog på sig skyddsutrustning och försedde sig med sköldar och stoppade upploppet.

Förnekandets politik fortsätter. Politiker och ansvariga myndigheter tittar helst bort, eftersom ett erkännande av svårigheterna och ett resolut ingripande mot dem också vore ett erkännande av den förda politikens bankrutt.

Ibland kan man ändå inte titta bort. Allt för många har själva sett eller fått berättat för sig vad som hänt. Då kan man, som polisbefälet ovan, omdefiniera situationen till något tämligen ofarligt som bara skulle förvärras av ett ingripande.

Denna vilja att se ljust på tillvaron och att framförallt inte vilja se problemens orsak kan ibland bli löjeväckande. Pisa-resultaten har visat att Sveriges resultat tyngs ned av de nyanländas svårigheter i skolan. För att förbättra resultatet uteslöts de ungdomar som kom till Sverige 2015, trots att de enligt reglerna för undersökningen varit i landet så länge att deras resultat skulle medräknas. Detta kritiserades av Riksrevisionen. Samtidigt förtegs länge denna manipulering, därför att man inte ville erkänna att också skolan påverkas negativt av invandringen.

Denna ovilja att se problemen och att, när man också ser dem, välja att inte ingripa finns numera djupt förankrad i befolkningen, vilket denna video visar. (Å andra sidan: skulle mannen på balkongen ha ingripet – det vore ju lätt att välta stegen – skulle han med all säkerhet ha straffats hårt. Vi uppfostras till att vara passiva och acceptera rollen som offer.)

Vad kommer härnäst? Mer av samma, förstås. ”We won”, jublade någon på nätet sedan de ostörda fått fortsätta att bränna bilar i Rosengård. Visst. Det är sant. Skadegörarna och våldsverkarna vinner, gång på gång.

De drabbade – våldtäkts- och rånoffer, plundrade affärsidkare, misshandlade och förnedrade ungdomar och andra förlorar först när de utsätts för brott, sedan när dessa brott förtigs eller förringas.

Men det gör etablissemanget också. SD ökar igen – trots, eller tack vare? – koranbränningarna. De välförståndigt ansvariga kommer i sinom tid att förlora, de också.

Men innan dess kommer många våldshandlingar och mycken skadegörelse att ske.