Kanske finns det någonstans, exempelvis inom sporten som jag aldrig bryr mig om, något att yvas över för en svensk. Då och då ser jag en stor bild av ett antal jublande idrottstjejer på morgontidningens förstasida och inser då att något stort inträffat som jag inte lyckats förstå. När det gäller annat som jag inte heller förstår men inbillar mig har betydelse för nationens framtid – till exempel skolans kvalitet, antalet sprängningar och gängmord, landsbygdens sammanbrott, inflationen, trottoarcyklismen och spårspringet – har jag svårt att se något hoppingivande.

Jag tror att skolan är den enskilt viktigaste faktorn för landets utveckling eftersom effekterna går så djupt och sitter i så länge (om man jämför med ett damguld i handboll efter en avgörande match mot Equador).

Den som säger skolkris säger också lärarkris och med lärarkris menas normalt i landets skoldebatt att det finns för få lärare och dessa i sin gärning utsätts för alltför tunga bördor samt att någon berövat dem deras gamla prestige då manliga lärare bar slips och åtlyddes.

Dagens Nyheter (3 september 23) månar särskilt om antalet lärare. Bara 50 till 60 procent av dem som börjar utbildningen går klart så där inträffar ett svårt bortfall. Tidningen hänvisar till en färsk utredning från Statistiska Centralbyrån där myndigheten försöker analysera varför så många lärare lämnar skolan – antingen redan innan de börjat sitt yrkesliv eller också för att de efter några år tröttnar:

de vanligaste anledningarna till avhoppen missnöje med arbetsmiljön och arbetsvillkoren. Samtidigt kan mer än varannan tänka sig att komma tillbaka, förutsatt att de får exempelvis en rimligare arbetsbelastning och större möjligheter att styra över sin arbetssituation.

Det där lät inte orimligt på mig så jag ryckte på axlarna och drog slutsatsen att det måhända kanske inte fanns någon oupptäckt skandal i det svenska välfärdslandskapet att svassa med på den här punkten. Kanske är det så att vi i jämförelse med andra länder har ovanligt stora klasser och att det faktiskt ligger något i lärarnas och lärarfackens ständigt framförda klagomål över ett lärarkåren är överarbetad. Det kanske vore värt att kolla.

Om man googlar på ”teachers per student in different countries” får man upp ett stort antal sajter som, visar det sig, ger nästan precis likalydande svar på alla frågor. Där finns till exempel data.oecd.org, worldbank.org, indexmundi.com. De redovisar vad som i varje fall verkar vara tillförlitliga siffor avseende antal elever per lärare för låg-, mellan- och högstadium för de omkring 200 länder som finns i världen. Vad som menas med lärare kunde vara en felkälla men alla kommer med en definition som lyder ungefär som följer:

Andelen studenter per lärare är det totala antalet heltidsekvivalenter studenter inskrivna på en viss utbildningsnivå dividerat med det totala antalet heltidsekvivalenta lärare på samma nivå. Lärare hänvisar till professionell personal som är direkt involverad i att undervisa studenter: klassrumslärare, speciallärare och andra lärare som arbetar med elever som en hel klass i ett klassrum, i små grupper i ett resursrum eller i en-till-en-undervisning inom eller utanför ett vanligt klassrum. Detta inkluderar inte lärarassistenter och annan paraprofessionell personal.

När jag gick i skolan fanns det ungefär 25 till 30 elever i klassen. Jag gissade att det säkert blivit några färre sedan dess även om resultatet uppenbarligen försämrats. Andra människor (varav en aktiv rektor) som jag bad gissa hade ungefär samma förväntan. Döm om min förvåning när Sverige visade sig ligga bland de lärartätaste länderna i världen särskilt i högstadiet. Där har vi bara tio elever per lärare. Endast tre länder, Luxemburg, Grekland och Norge, har färre elever per lärare. I mellanstadiet ligger vi på tjugoförsta plats i världen med tolv elever per lärare. I lågstadiet har vi tio elever per lärare.

Så här skriver SCB på de första raderna i sin sammanfattning: ”Det finns en brist på lärare. Bristen beror på att det inte finns tillräckligt många behöriga lärare…”.

Visst kan det vara så, som jag tror, att skolmyndigheterna och internbyråkratin regeldjävlas så mycket med lärarna att många tröttnar och lägger av. Men många lärare håller sig nog kvar i skolan på grund av den kravlösa miljön. Många flyr in i den tråkiga men lättsamma administrationen. Kan man ägna sig åt sudoku så kan man väl lära sig att njuta av att fylla i blanketter.

Jag har därför nått den för många upprörande misstanken att vi inte har för få utan för många lärare. Dessa löser sitt överskottsproblem genom att målmedvetet sänka sin produktivitet samtidigt som de under facklig ledning tränat in en vinnande litania om att de är överarbetade och att invandrarbarnen är monster.