Förr i tiden behövde de allmänna valen inte vara några särskilt dramatiska händelser utom för politikerna själva (eftersom äventyret naturligtvis var på allvar för den som eventuellt hotades av att bli utslagen från sin position). För vanliga medborgare var valen mer som underhållningsprogrammen Let´s dance eller Bonde söker fru. De kunde vara spännande men vilket lag som vann spelade inte så stor roll eftersom de tävlande egentligen var likadana. Grundtipset var därför att allt skulle bli vid det vanliga efter valet. Såklart man trodde att det skulle gå likadant den här gången. Grundtipset är fortfarande detsamma, nämligen att den stora administrativa apparat som styr landet även fortsättningsvis behåller sitt järngrepp över nationen. Men det finns svaga tecken på förändringar.

Mina krönikor är unika på det sättet att de i mer än tio år har kolporterat en uppfattning om makten i Sverige som ingen annan har funnit anledning att fästa sig vid. Jag menar att gamla tiders partiseparerade politiker numera genom partistöd, löneutjämning, oundviklig inre byråkratisering och inbördes oligopoliseringstendenser blivit så homogena att det som tidigare rätteligen kunde kallas demokrati numera mer exakt kan benämnas politikervälde.

Förr i tiden, när regelrätt demokrati faktiskt rådde, deltog politikerna i landets administration, särskilt på kommunal nivå. Kommunalrådet kunde själv handlägga bygglovsansökningar och avgöra om bidrag skulle utdelas i det enskilda fallet. Han träffade medborgarna på torget och på Systemet och diskuterade politik.

Nu har det sedan ett halvsekel eller mer vuxit fram en ny klass av ofta universitetsutbildade stats- och (i någon mån) kommunadministratörer och därmed en ny social konfliktlinje mellan de valda politikerna, som enligt den demokratiska teorin styrde landet på medborgarnas uppdrag, och deras anställda ombud, alltså administratörerna som jag med ett ganska dåligt uttryck kallat för det välfärdsindustriella komplexet (eftersom den offentliga sektorn mest håller på med välfärdsproduktion) och andra gett mer fantasifulla och skrämmande benämningar såsom ”den djupa staten”.

Den förste som mig veterligen uppmärksammade den framväxande konflikten var den tyske sociologen Robert Michels som i början av 1900-talet formulerade vad han kallade ”oligarkins järnlag” enligt vilken de anställda administratörerna gradvis skulle ta makten från ”principalerna”. Till slut, år 1976, tilldelades forskarna Oliver Hart och Bengt Holmström Nobelpriset i ekonomi för precis samma insikter. Eftersom Nobelpris aldrig utdelas till något som fortfarande är på ett omoget forskningsstadium kan man vara säker på att oligarkins järnlag vid det här laget hade uppenbarat sin existens i den moderna staten genom att härskarorna av administratörer inte längre så gärna lät sig styras av politiker.

Den regering som Sverige haft har enligt min mening utmärkt sig för någon påtaglig stridslystnad. Man hade kunnat tro, i varje fall om man läst partiernas gemensamma programförklaring Tidöavtalet, att det skulle bli räfst och rättarting och att politikerna skulle göra upp med det välfärdsindustriella komplexet och sätta administratörsklassen på plats. Hur kan politikerna ha stått ut med att låta sig hunsas av en diva som den mångfaldige generaldirektören i Migrationsverket Dan Eliasson som i statstelevisionen fick gråta krokodiltårar över en asylsökande som mördat en av generaldirektörens anställda? Eller den självgode generaldirektören Anders Danielsson i samma myndighet som jämförde sitt ledarskap med Winston Churchills och gnällde över att folk la sig i hur han styrde. ”Låt Anders vara Anders”, sa han truligt som en förskoleklassare när han inte fick sin vilja igenom.

Inte konstigt att sverigedemokraten Björn Söder sa att det var ”dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från verket”. I det perspektivet var det ett hoppingivande tecken att nästa generaldirektör Mikael Ribbenvik i våras inte fick förlängt förordnande. Om oligopolpolitiker är till skada för Sverige så är det ännu värre med maktlystna och nästan oavsättliga högre tjänstemän från vilka det aldrig utkrävs något ansvar. Ännu bättre, nästan hoppfullt, blev det när en påstått opolitisk, erfaren och hederlig ny generaldirektör, Maria Mindhammar, nyss tillsatts på Migrationsverket.

Antingen har jag fel i min nyuppväckta entusiasm (vilket förstås är det överraskningsfria alternativet) eller också håller något nytt på att hända i svensk politik. Kan det vara så att inflödet av lagom ohyfsade sverigedemokrater kan återge vårt förstelnade politiska system det kurage och den handlingskraft det troligen hade innan det politiska oligopolsystemet blev det dominerande? I så fall finns det mycket att göra ty snart sagt alla myndigheter är besatta av politiskt korrekta aktivister.