Med avseende på gängkriminalitet med tillhörande mord och annat våld sa dåvarande statsminister Stefan Löfven för fyra år sedan att ”han inte sett det komma” och att han fortfarande inte var övertygad om att oskicket hade med invandringen att göra eftersom ”gängkriminaliteten berodde på segregationen, inte på immigrationen”.

Det finns minst två ugglor i den här mossen. Den första ugglan är att Löfven inte var ensam bland Sveriges politiker, några sverigedemokrater undantagna, att inte ”se det komma”. Visserligen såg de även fortsättningsvis i storleksordningen 150 000 nya invandrare komma varje år, men de tyckte att dessa människor snarare såg ut som räddare i nöden än som mördare och bidragsfuskare. Till exempel såg den ene migranten ut som en hjärtkirurg, den andre som en konsertpianist och den tredje som en IT-företagare på väg att få jätteinkomster och därmed betala enorma arbetsgivaravgifter som skulle finansiera det åldrande svenska folkets pensioner. ”Titta på den där”, sa den ene ledande politikern till den andre, ”han ser ut som en Einstein, se hur det skiner av intelligens i hans ögon!” ”Verkligen, hörru”, svarade den andre politikern, ”honom ska vi göra till både kommunalråd och pridegeneral.” Politikerna betraktade alla nyanlända med samma stolthet som ett föräldrapar sitt nyfödda barn.

Men det var då det. Nu är det andra tider. Nu har alla insett att det finns en kusligt besvärande koppling just mellan invandring och svår brottslighet. Nja, inte riktigt alla. Inte våra ledande politiker. De beter sig fortfarande som om de inte sett det komma. Det vidtas fortfarande, fyra år och en regering senare, inga åtgärder för att komma till rätta med den kusligt besvärande kopplingen. Detta är ett mysterium. Per den sista juni i år hade det beviljats nästan 65 000 nya uppehållstillstånd vilket betyder runt 130 000 på årsbasis. Även om de inte sett det komma borde de se det när det är här och framför allt göra något effektivt. Det gör de inte. Det är den andra ugglan i mossen.

För mig går de ledande politikernas skumögdhet och allmänna faktaförnekelse inte att förstå. Återigen står jag där som en rumpnisse tillsammans med alla mina bekanta och vänner, som också är rumpnissar, med förvånat uppspärrade rumpnisseögon och tjattrar samma fråga i varandras öron: ”Voffo gör de på dette viset?”

Om du tror att det bara är invandringspolitiken som får mig och mina rumpnissekompisar att höja på ögonbrynen i insiktslöshetens förtvivlan så har du fel. Samma sak gäller exempelvis skolpolitiken, energipolitiken, bostadspolitiken och koranbränningspolitiken. Det är som om politikerna ville göra om Sverige till ett fredat reservat för ugglor.

Så här kan jag och mina bekanta bland rumpnissarna resonera kring politikernas motiv.

Alla medborgare som vill hantera migrationsproblemen har redan gått till sverigedemokraterna så andra partier har inget att vinna på att gå till val på en mer restriktiv invandringspolitik. För övrigt vet vi inte hur en sådan politik skulle se ut. Politikerna skulle få ångest av att ens tänka på hur jobbigt det vore att formulera ett alternativ till dagens system. Det är ändå inte politikerna själva som skulle göra det jobbet utan tjänstemännen. Tjänstemännen vill inte ha några förändringar. Ska något förändras ska det vara så lite som möjligt och bara inriktat på att få det välfärdsindustriella komplexet att växa. Repatriera invandrare? Är du galen? Det vore en reform i baklänges sken. Tänk på Tidöavtalet som gjordes av politikerna själva utan förankring hos tjänstemännen. Det blev långt ifrån heltäckande, inte ens helt genomtänkt på de behandlade områdena, det blev inte förtöjt hos de inblandade partierna, tänk på sjukvårdsminister Ankarberg som vid första vindil tog tillbaka beslutet om att skära ned antalet tolktimmar för invandrare.

Av det lär vi oss att det inte duger med politiska ledare som saknar ledaregenskaper såsom beslutsamhet och hårdhet när motståndarna börjar organisera sig, något som inte behöver hänga ihop med valet utan är den mycket svårare och oberäkneliga process som inträder när en eventuellt rättänkt politik ska förverkligas. Först då inser motståndarna att reformambitionerna är på riktigt och det är först då de – journalisterna, fackföreningarna, myndighetspersonerna, professorerna och lärarna etc – tar fram sitt tunga artilleri för att inskärpa att de inte är att leka med. Varför skulle de göra så i normalfallet när de aldrig behövt räkna med att en tillträdande regering skulle göra någon förändring på allvar?

Och vad skulle de ledande politikerna ha för nytta av en ny migrationspolitik (om inte, som sverigedemokraterna, genom att göra frågan till sin och därmed ta sig in i de valda församlingarna i landet) om de med avsevärt besvär nu lyckades tänka igen och formulera ett åtgärdsprogram och till och med inlett kriget mot de förvånade och nymobiliserade motståndarna? Personligen har de inget – säger inget! – att vinna på att göra Sverige till ett i detta avseende bättre land. De får strida vilket betyder att de kan förlora. Världssamfundet, vilket betyder EU och FN, skulle misstänka dem för ungerska eller polska böjelser och i framtiden snåla med de välavlönade sinekurerna. Och om de så mycket nuddar det försörjningsstöd som mördargängen behöver för sin försörjning ifall orderingången på kontraktsmord börjar tryta så kan de ansvariga politikerna inte vara säkra på att alla gängmedlemmar har moraliska skrupler mot att sätta en kula i dem. Bara som en varning till andra politiker.