Historikern och bestsellerförfattaren Yuval Noah Harari är en kontroversiell föreläsare på World Economic Forum och utpekas ibland som chefsideolog åt Klaus Schwab. Med jämna mellanrum publicerar han videos på Youtube som sänder kalla kårar längs ryggraden. Ofta är det svårt att avgöra om han välkomnar den utveckling han beskriver, eller varnar för den. 

Social ingenjörskonst var ett populärt ämne under 1900-talet. Istället för att skapa en politik som passade människan ville man skapa en människa som passade politiken. Det svenska ”Folkhemmet” var inte bara ett sätt att lösa bostadsbristen. Det var också en vision där alla aspekter av livet – familjen, arbetslivet, barnomsorgen, äldreomsorgen, kulturen, fritiden etc – kunde organiseras på ett enhetligt, funktionellt och rättvist sätt. Tilliten till staten ersatte tidigare lojaliteter och för det krävdes en ny människa: En ”Homo Socialdemokratus”. 

Sovjetunionen var inne på samma linje, även om man använde brutalare metoder. För att förverkliga det kommunistiska samhället måste en ”ny människa” se dagens ljus. Den gamla människan skulle oundvikligen falla tillbaka i gamla hjulspår och låta sig luras av sentimentala familjeband, andlig vidskepelse eller småskuren individualism. Revolutionen skulle vara förlorad om inte det gamla rycktes upp med rötterna och lämnade plats åt: ”Homo Sovieticus”. 

Nazismen nöjde sig inte med propaganda och förtryck, utan tillfogade en tredje parameter; rashygien. Man trodde sig kunna förädla den tyska folkstammen genom att identifiera anlag som ”ariska” (gynnsamma) respektive ”semitiska” (ogynnsamma). De förra uppmuntrades till barnproduktion, medan de senare eliminerades i utrotningsläger. Inom loppet av någon generation hoppades man ha skapat en överlägsen människoras: ”Homo Germanicus”. 

I snart 1400 år har islam strävat efter att förverkliga sin version av den nya människan. Med hjälp av moroten (Paradiset) och piskan (Sharia) försöker man designa en varelse som helt präglas av lydnad och underkastelse. När denna ”Homo Muselmanus” väl tagit över jorden, kommer ett tillstånd av evig fred att inträda.     

Harari tar oss med på en liknande resa in i dataåldern. Han beskriver hur individer i framtiden kan kopplas upp till centrala operativsystem, och programmeras lika enkelt som man idag programmerar en laptop. Det gäller inte bara fysiska realiteter som hjärtfrekvens och blodtryck, utan även tankar och känslor. I den mån propaganda behövs kan även den produceras av Artificiell Intelligens. Redan idag uttrycker sig AI språkligt bättre än många journalister på Expressen, och snart kommer den att kunna formulera nya ideologier och ”religioner”. Gud, som inte uppdaterat sig själv på över tvåtusen år, blir i sammanhanget överflödig. Eftersom all information härrör från en och samma databas behöver vi heller inte ödsla tid på demokratiska processer. I sina mest visionära stunder förutspår Harari en ny riktning av evolutionen och att arten Homo Sapiens inom några generationer förvandlats till något nytt: En ”Homo Digitalis”. 

Tidigare storskaliga försök att skapa en ”ny människa” har slutat i monumentala fiaskon, och troligtvis går det på samma sätt med Homo Digitalis. Harari är en intelligent och knivskarp analytiker som förtjänar att tas på allvar, men tills vidare väljer jag att betrakta hans profetior som fantasieggande Science Fiction. 

Till skillnad från många historiker talar han helst om framtiden. Men i ett klipp (minns inte vilket) gör han en tankeväckande tillbakablick och konstaterar att alla civilisationer utom vår egen, hyllat ”människan”. Även de grymmaste och mest krigiska kulturer har haft mänskliga hjältar, eller gudar som liknat människor. Nazisterna hyllade den renrasige ”ariern”, kommunisterna den revolutionäre arbetaren och kolonialisterna den anglosaxiske gentlemannen. De kristna älskar sin Jesus och muslimerna älskar sin Mohammed. ”Människan är alltings mått” sa den grekiske filosofen Protagoras. 

Ingen härskare har hittills klarat sig utan ett folk. Det behövdes människor för att föra krig, för att producera mat och för att skapa det välstånd eliten efterfrågade. Det behövdes också människor för att skapa ”mening”. Ett territorium var ingenting värt förrän det befolkades.  

För kanske första gången i historien börjar människan beskriva sig själv som en belastning. För att producera det välstånd den härskande klassen behöver är de flesta av oss ”onödiga”. Miljö- och klimatalarmisterna går i spetsen för en rörelse där människan utmålas som ett hot. Allt vi gör riskerar att skada någon eller något. Istället för en Gud (som i varje fall hyser några mänskliga känslor) underkastas vi det abstrakta begreppet ”Planeten”. 

Den superdator som – ifall Harari’s vision blir verklighet – får i uppdrag att programmera alla jordens digitalt uppkopplade individer, och med kapaciteten att analysera all tänkbar information ned till minsta koldioxidmolekyl, kommer oundvikligen att ställa frågan: Behövs människan?