Vad många snobbiga intellektuella (som jag) än tycker så kan man som svensk vara ganska stolt över nivån på dagsdebatten i Sverige. Trots allt är vi ett litet utkantsland med ett språk- och tankeområde som täcker max tio miljoner människor varav uppemot hälften troligen i det här sammanhanget bör räknas som funktionella analfabeter i bemärkelsen att de aldrig skulle läsa en normal debattartikel även om de kunde nästan alla orden. Och ändå har vi ett kiv och ett tjafs och ett ordgemäng som om hela folket inte bara döpts in i Svenska kyrkan utan också fötts in i Svenska Akademien.

Nu kan man inte begära att denna obetydliga människospillra inte bara ska uppfatta och härma idéer som andra folk tänkt ut utan också göra egna mentala nykonstruktioner, det vill säga själv komma på något intressant, och därför ska man inte bli förvånad över att vi hämtar ord, tänkesätt och bildning från kulturer vars språk vi hjälpligt kan begripa, i första hand USA (eller, före Hitler, Tyskland).

Till exempel har jag just inhämtat en konstruktiv tanke i genren ”framväxande samhälleliga huvudmotsättningar” i den amerikanska upplagan av The Spectator, enligt trycksakens egen uppfattning världens äldsta tidskrift, av journalisten Stephen L. Miller. Miller säger att nästa års presidentval i USA troligen kommer att stå mellan Trump och Biden som personligen inte representerar några tydliga framtider för USA (eller mellan några andra kandidater som inte heller representerar några tydliga framtider för USA).

USA är fortfarande groggy efter pandemin och krigen och alla taffliga misstag som gjorts i dessa händelsers spår. Var det rätt att stänga delstaternas skolor och ekonomier, hur ska man ha det med ”critical race theory”, är det smart att tillåta miljontals migranter att välla in över den södra gränsen, kommer det att hjälpa miljön om gasspisar förbjuds, blir det bra om stadsparkerna omvandlas till tältläger för det hemlösa och knarkare får erövra torgen under polismaktens beskydd, vore det rätt att lagstifta för eller emot den artificiella intelligensen? Här har ingetdera av de vanligaste partierna eller kandidaterna några sammanhängande program eller synpunkter, hävdar Miller.

Men det har delstaterna och framför allt de människor som bor i delstaterna, särskilt delstaterna Kalifornien och Florida som vardera representerar sin specifika, kanske rentav extrema, uppfattning om åt vilket håll framtiden ligger. Därför, säger Miller, borde valet stå mellan Kalifornien och Florida eller deras så olikatänkande guvernörer Newsom (bilden) och DeSantis. Förresten har de två delstaternas befolkningar redan tjuvstartat det valet. För tre år sedan flyttade en halv miljon kalifornienbor till Florida.

Under pandemin stängde Newsom allt som gick att stänga medan DeSantis bekämpade de federala myndigheterna för att låta medborgarna själva bestämma om de skulle arbeta och skicka barnen till skolan med eller utan ansiktsmask och om de skulle vaccineras. Kalifornien kunde ha Pridefestival året runt medan Florida planerar lagförslaget ”Don´t say gay” som troligen innebär att skolorna förbjuds att undervisa om – eller ens nämna – HBTQ+ i lågstadiet. Ett annat förslag handlar om skyddslagstiftning för gasspisar. Kalifornien, å andra sidan, följer en grön energipolitik som i sin radikalitet med åtföljande oavsiktliga gasberoende och återkommande nedstängningar inte står den tyska förebilden efter. På punkt efter punkt står dessa delstater så långt från varandra som det går.

”Varje större politisk och kulturell strid som pågår i vårt land”, säger Miller, ”sker i korsningen mellan Kalifornien och Florida”.