PATRIK ENGELLAU: Bryr sig ungdomen inte om friheten?

En vän kom på stockholmsbesök och passade på att delta i en av de återkommande måndagsdemonstrationerna på Norrmalmstorg till förmån för Ukrainas sak. Efteråt sa vännen att hon var bekymrad eftersom mötesdeltagarna, enligt hennes bedömning, var så pass ålderstigna. ”Vi som var där till stöd för Ukraina tillhörde en äldre ålderskategori”, skrev hon. ”Är inte ungdomar engagerade i frihetskamp? När slutade de vara det?” Jag svarade att jag visserligen hade samma intryck av åldersfördelningen på norrmalmstorgsmötena men att jag inte kunde förklara det hela. Fast man borde kunna hitta rimliga skäl om observationen är korrekt.

Jag tror att folk i vännens och min åldersgrupp, vi som växte upp och formade våra värderingar från andra världskrigets slut till Sovjetunionens sönderfall, det vill säga under kalla kriget, hade en förståelse för hur världen såg ut som var så självklar att den egentligen aldrig behövde diskuteras. Världens geopolitiska huvudmotsättning stod mellan väst och öst, USA och Sovjetunionen, Nato och Warszawapakten. Samma snittlinje skilde länder med demokrati från länder med diktatur, länder med frihet och mänskliga rättigheter från länder med institutionaliserat förtryck.

Jag vågar påstå att alla som växte upp under kalla kriget lärde sig att se världen på det viset. Det berodde inte på några propagandaapparater utan det berodde på att världen faktiskt, objektivt, såg ut på det viset. Enstaka, förvirrade individer trodde sig kanske kunna hitta äkta frihet i Sovjetunionen och dess vasallstater men inte ens på de ilsknaste vietnamdemonstrationerna kunde man stöta på särskilt många unga människor som hade valt socialism framför kapitalism, förtryck framför frihet.

Men världsanden gör sina krumbukter och uppfattningar förändras just för att underliggande fakta ändrar form. I västerlandets periferi, till exempel i Latinamerika, började nya tankestråk att tillväxa i styrka och popularitet. Allihop gick ut på att det västerland, som bevisat sin godhet och överlägsenhet genom att krossa hitlerismen och därefter ta upp kampen mot förtrycket i öst, egentligen inte alls var något beundransvärt mönster för världen utan tvärtom före detta kolonialister, utsugare, slavhandlare och rasister. Dessutom visade sig västerlandet, framför allt vid det kalla krigets slut när det tycktes hegemoniskt och oövervinnerligt, bli alltmer stridslystet och angeläget att lägga hela världen under sin kontroll.

Sådana som jag, med vår halvsekellånga uppfostran under kalla kriget om hur världen såg ut, det vill säga vilka som var de goda och de onda, kunde nog ganska lätt låta sig påverkas av det nya årtusendets modernaste amerikanska idéer om att alla diktatorer, till exempel Saddam Hussein och Moamar Khaddafi, skulle förintas och demokrati införas i deras länder och en bättre värld därmed uppstå. Det var en världsbild som inte föll sig onaturlig för den som uppfostrats under ett halvt sekels kallt krig. Min hypotes är alltså att det är den generationen, fortfarande fylld av frihetsideal, som nu demonstrerar till Ukrainas förmån på Norrmalmstorg.

Men för dem som fått sina begrepp och uppfattningar formade efter berlinmurens fall är det inte så självklart att västerlandet förkroppsligar demokratins och frihetens stjärneljus. Sedan några årtionden tillbaka blir det alltmer uppenbart att västerlandet förlorar sin självsäkerhet och egentillit. Vansinniga politiskt korrekta woke-idéer slår sönder hela det framgångsrika tänkande som byggde västerlandet och därmed hela den övriga världens framgångar. Hur ska trettioåringar som fötts efter kalla kriget kunna ta detta gradvis sönderfallande västerland på allvar och ställa sig på Norrmalmstorg och ropa efter frihet när inte ens jag, född till USA-älskare, fortfarande kan ta västs löften på allvar? Den kultur som samtidigt hyllar critical race theory och kancelleringar av talare som några anser olämpliga förlorar lätt trovärdigheten när den säger sig stå för gamla ideal som individernas liv, frihet och egendom. (Och när stora grupper inflytelserika svenskar är villiga att göra avkall på friheten, i det nu aktuella fallet yttrande- och koranbränningsfriheten, bara för att ett antal muslimer är sådana prinsessor på ärten att de tar illa vid sig när folk säger vad de tycker.)

Så kan det vara. Men det kan också vara så att det bara är pensionärer som kan demonstrera på Norrmalmstorg. De unga är på jobbet.

Patrik Engellau