Förlåt om jag tjatar om de mänskliga rättigheternas utveckling genom århundradena men denna process är så märkvärdig att jag knappt tror på mina egna förklaringar och därför måste älta om och om igen, inte för din skull ty du har säkert begripit allt du har lust att veta, utan för min egen.

Kortvarianten är att det började med att den engelske 1600-talsfilosofen John Locke deklarerade att alla människor (närmare bestämt den framväxande kapitalistklassen som i parlamentet opponerade mot monarkin) hade ett antal oförytterliga rättigheter, i huvudsak liv, frihet och egendom, som motståndarna, det vill säga kungen och staten, inte på några villkor fick kränka. Rättigheterna var medborgarnas frizoner. Bort med tassarna! var oppositionens budskap till kungen och hans skatteindrivare.

I och med FN:s allmänna rättighetsförklaring år 1948 vändes hela detta resonemang uppochned. Medborgarens främsta rättighet var nu inte längre att slippa statliga ingrepp mot sin egendom och frihet utan tvärtom att garanteras statlig intervention, till exempel i form av säkrad semesterersättning (ja, faktiskt, se tjugofjärde artikeln). Denna metamorfos kan inte förklaras, påstår jag, på något annat sätt än med hänvisning till intressena hos nya sociala grupper, i det här fallet politiker och välfärdsfunktionärer, som ville förändra den rådande samhällsfilosofin för att själva stå starkare och stabilare i kampen om dominansen i samhället.

Gradvis har politikerväldena och välfärdsfunktionärerna flyttat fram sina positioner för att öka sin makt och inflytande över samhället. (Jag vet att detta kan låta konspiratoriskt men kan du överhuvudtaget föreställa dig någon annan förklaring till den form av dårskap som sedan nittiotalet utvecklats och rotat sig i amerikansk mentalitet och därefter spritt sig i västerlandet för att på senare år i flera länder börjat bli alltmer ifrågasatt?) Jag talar om genusraseriet eller närmare bestämt tanken att ungdomar själva – och bara de själva! – kan bestämma vilket genus de tillhör och därefter kan få statens hjälp att kemiskt, psykologiskt och kanske kirurgiskt byta kön så att det stämmer med deras valda genus. Undersökningar i USA och Sverige hävdar att ungefär en halv procent av befolkningarna enligt egen uppfattning behöver bli ”trans” vilket betyder att byta genus och eventuellt kön. En ung man som känner sig som kvinna anammar då kvinnlig identitet, kallar sig transkvinna, låter sig om- och tilltalas med särskilda pronomina och ställer kanske upp i damsimning och utklassar de vanliga tjejerna.

Att jag således tjatar så mycket om mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter beror alltså på 1) att jag egentligen inte trott att genusdillet varit på allvar utan mer som en Hollywoodfilm eller ett YouTube-föredrag av Jordan B. Peterson, det vill säga något som endast inträffade långt borta om det alls inträffade, 2) att jag framhärdat i någon sorts svenskt bondförnuft som intalat mig att genustänkandet är så prilligt att ingen egentligen kan ta det på allvar samt 3) att jag på något magiskt sätt var skyddad från dumheterna.

Jag håller emellertid på att glida ur min egen bekväma och eskapistiska förnekelse. Jag känner mig som en tysk som i full vetskap om Wannseekonferensens beslut och betydelse ändå inte kunnat tro på vad slags praxis som skulle följa och sedan, plötsligt, blir medveten om sin behändiga blindhet. Jag förstår nu att intressets, i det här fallet det välfärdsindustriella komplexets, vilja och förmåga att vid behov skapa en gränslös värld omfattande hur många kön och genus som helst är oändliga.

Går det att tänka sig att någon annan än det samhällsintresse jag talar om har utvecklat det aktuella vanvettet? Det är inte de genusstörda ungdomarna själva som hittat på sina åkommor, det kan jag garantera. Titta på bilderna. De visar oskyldiga, förförda människor, inte de högutbildade, kreativa och intelligenta människor som besitter vetenskaplig kompetens och därmed förmåga att göra sådana noggranna undersökningar som publiceras i vetenskapliga journaler och därefter ligger till grund för genuspolitiken.

Kanske var det först nyligen, när jag läste en rapport från RFSU om genusverksamheten, som jag först anade falskhetens djup. ”Vård” kallas det när vetenskapare i vita rockar förskriver livsomvälvande droger till förvirrade ungdomar i ett känsligt livsskede:

Många transpersoner behöver könsbekräftande vård för att kroppen och/eller det juridiska könet ska stämma bättre överens med könsidentiteten och den man är som person… För att få tillgång till könsbekräftande vård är första steget att en remiss skickas till ett könsidentitetsutredningsteam. Det finns sådana team på sju orter i Sverige. Teamen har olika regler för vem som kan skriva remissen, men vissa kräver att remissen ska vara skriven av en psykiatriker… Utredningsteamen brukar bestå av läkare, kurator och psykolog. Själva utredningen innehåller blanda annat samtal där du berättar om hur du ser på din könsidentitet. Du får även fylla i olika skattningsskalor och andra formulär. De flesta får sin diagnos efter cirka ett år, men det kan också gå fortare eller ta längre tid.

Det som utredningen syftar till är att ta reda på om du upplever könsdysfori, alltså obehag eller lidande av ditt tilldelade kön inte överensstämmer med din könsidentitet. Det finns tre olika varianter av könsdysfori-diagnoser som kan ställas. Alla tre diagnoserna öppnar upp för hormonbehandling och överkroppskirurgi men för att kunna ändra ditt juridiska kön och genomgå underlivskirurgi krävs att du fått diagnosen ”transsexualism”. Diagnosen betyder inte att du är sjuk utan innebär att du har ett vårdbehov. Målet med vården är att minska könsdysforin så att du ska må bättre… Hormonbehandling ges antingen i form av testosteron eller östrogen. Hälso- och sjukvården brukar omnämna testosteron som ”maskuliniserande hormonbehandling” och östrogen som ”feminiserande hormonbehandling”, även om alla människor oavsett kön redan har både östrogen och testosteron i kroppen. Effekterna av behandlingen kan liknas vid en pubertet. Vissa delar av kroppen påverkas dock inte av behandlingen. Om du slutar på hormoner går vissa förändringar tillbaka medan andra är permanenta. För den som vill ha kvar alla effekterna är därmed hormonbehandling något du står på hela livet… Det finns olika typer av operationer för underlivet. Av en penis och pung (för tydlighetens skull används här dessa begrepp, även om du själv kan föredra andra ord) kan man skapa en slida, klitoris och blygdläppar. Ofta görs det stegvis genom flera operationer. Efter operationen behöver du stavträna regelbundet om du vill att slidan ska behålla sin form och storlek. Vid sex kan glidmedel behöva tillföras… För den som behåller slidan men som bytt till ett manligt personnummer kommer inte längre kallelserna till gynekologisk cellprovtagning.

Det här är ingen lek. Det pågår runt omkring oss. Allt är genomtänkt och reglerat och fastställt i byråkratiska regelverk. Tänk på att du kanske inte blir kallad till provtagning om du har slidan kvar! Detta sker i regi av samma progressiva stat som en gång drev det svenska steriliseringsprogrammet och Vipeholmsanstalten där ”obildbara idioter” fick den behandling de behövde (för tydlighetens skull används här dessa begrepp, även om du själv kan föredra andra ord).