Glöm svamlet om socioekonomiska omständigheter som orsaken till kriminaliteten i de påstått utsatta områdena. Glöm att det skulle hjälpa att slänga in en socialsekreterare i ekvationen. Det finns i själva verket bara två anledningar till att unga söker sig till kriminella grupperingar. Den ena stavas girighet, den andra stavas låga och knappt kännbara straff. Lösningen ligger i att höja straffsatserna för unga kriminella.

Sedan decennier tillbaka har vi matats med påståendet att hårdare straff är kontraproduktiva och inte bidrar till att minska brottsligheten. Det pratas om forskning hit och forskning dit, men hänvisningarna till denna forskning är ofta vag och svepande. Numera behöver ivrarna av låga straff inte ens ange källor till sina uppgifter för det anses som en universell sanning att straff ska vara så låga som möjligt. Men allt handlar om vilket fokus man har – om man fokuserar på brottslingens eller allmänhetens bästa.

När man pratar om att långa/hårda straff inte hjälper menar man att det inte hjälper brottslingar att rehabiliteras och återvända till ett laglydigt liv. Man har alltså brottslingens bästa för ögonen. Men om man istället ser till offrens, allmänhetens, bästa är naturligtvis längre straff det mest effektiva. Med längre straff hålls brottslingarna borta från det offentliga rummet under en längre tid vilket minskar risken att allmänheten utsätts för fara. Svårare än så är det inte.

Väldigt få pratar om detta i Sverige idag, sannolikt eftersom den heliga hittepå-värdegrunden stipulerar att brottslingar har samma värde som sina offer. Vilket de givetvis inte alls har.

En annan anledning att höja straffen och göra dem om inte hårdare så i alla fall betydligt längre är förstås att det skulle minska den omtalade rekryteringen av unga till den organiserade kriminaliteten. När de tongivande inom de kriminella miljöerna ska välja ut vem som ska mörda vem är det självklart att de väljer de yngsta lärjungarna eftersom de vet att de inte får några kännbara straff. Eftersom det dessutom står unga på kö för att ta sig in i gängen behöver de dessutom inte jobba särskilt hårt för att hitta en hel drös hänsynslösa tonåringar som är beredda att mörda för att kunna shoppa märkeskepsar, guldsmycken och annat skit som de tror ska ge dem status.

Vi får ofta höra att suget efter snabba pengar beror på deras socioekonomiskt utsatta situation men det är givetvis inte sant. Ungdomarna i förorterna har det inte sämre ekonomiskt än väldigt många andra ungdomar – i många fall har de det faktiskt bättre, om vi med bättre menar mer resurser till skola, fritidsgårdar, bibliotek och liknande. I Stockholm får en skola i ett icke utsatt område i snitt 79 000 kr per elev och läsår, medan en skola i ett utsatt område får i snitt 123 500 kr per elev och läsår – alltså 44 500 kronor mer, något som tidskriften Kvartal rapporterat om.

Det strösslas alltså pengar över de påstått utsatta områdena. Att det ändå påstås att de här ungdomarna är mer socioekonomiskt utmanade än andra beror naturligtvis på att det välfärdsindustriella komplexet kräver sitt.

Om det verkligen vore så att de socioekonomiska omständigheterna vore avgörande skulle vi ha haft samma typ av kriminella grupperingar i decennier, för att inte säga sekler, och vi skulle ha dem på helt andra håll än i de påstått utsatta områdena. Att just de här tonåringarna i högre grad väljer den kriminella banan än ungdomar i icke utsatta områden beror således snarare på föräldrarna än på något annat. Men det ska man förstås inte prata för högt om, det är inte coolt att diskutera föräldraansvar, i synnerhet inte föräldraansvaret i de påstått utsatta områdena.

Så länge det förblir tabu att diskutera detta kommer rekryteringen till gängen att fortgå – inte för att tonåringarna ”dras in” i kriminaliteten för att de har det så svårt – utan för att de uppenbarligen fostrats på ett sätt som gjort att de rycker på axlarna åt att ta en annan människas liv. Så länge samhället inte straffar dem kommer de att fortsätta söka sig till de snabba pengarna i gängen. Här hjälper varken fritidsgårdar eller saft och bulle – här hjälper bara kännbara konsekvenser.