Får vi göra motstånd mot islam i Sverige? Har vi rätt att göra motstånd mot islam med tanke på att vi har religionsfrihet och att alla ska vara lika inför lagen?

De som tror att vi inte äger den rätten sitter antagligen fast i vad vi kan kalla ett ”universalistiskt tänkande”. De tror att varje legitim politisk strävan måste bygga på principer som gäller för alla. Det vittnar om en naiv syn på den mänskliga tillvaron.

Liberalismen sägs ofta bygga på ett universalistiskt tänkande. 1700-talets liberala förkunnare talade om mänskliga fri- och rättigheter i termer av alla människors fri- och rättigheter. Människan som individ var i grunden densamma var hon än hade sitt ursprung. Även socialismen bygger på universella perspektiv. Den exkluderar visserligen de gamla förtryckande klasserna ur sitt idealsamhälle, men arbetarklassens befrielse ska se likadan ut över hela världen. Alla proletärer i alla länder ska förena sig i samma gemensamma kamp.

Det universalistiska tänkandet har nu börjat ifrågasättas av orädda nationalister. I Frankrike har högerpolitikern Éric Zemmour framhållit faran med att driva politik utifrån konsekvent allmängiltiga perspektiv. En nations specifika intressen behöver inte alls sammanfalla med andra nationers intressen eller med hela mänsklighetens påstådda intressen. När det allmänna, det allmängiltiga, det universella ska styra allt riskerar alltså det specifika, det partikulära, det nationella eller kanske lokala att få stryka på foten. 

Under några år på 2010-talet var det universalistiska tänkandet så förhärskande i Sverige att vi inte klarade av att säga nej till en okontrollerad immigration. Det framstod som en moralisk omöjlighet att exkludera människor från Sverige och från svenskheten.

Hösten 2015 tvingades våra politiker dock erkänna att våra primära skyldigheter faktiskt gäller våra egna medborgare. Professor Lars Trägårdh gjorde i december 2015 en klarsynt analys av det skifte som då ägde rum. Vi kunde inte bygga vår politik på de universella mänskliga rättigheterna. Vi var tvungna att begränsa oss till den mer begränsande medborgarskapstanken.

Det var ett första steg mot en politik som tar mer hänsyn till våra egna intressen än till hela världens. Det var smärtsamt för många, men det var nödvändigt. Vi var tvungna att exkludera. Vi var tvungna att tänka på oss själva. 

Men det var som sagt bara ett första steg. Vad de aktuella konflikterna kring islams närvaro i Sverige visar är att vi nu behöver gå mycket längre i samma riktning. Vi svenskar har inte bara ett intresse av att ta hand om våra egna medborgare, vi har också ett intresse av att ta hand om vår kultur och vår identitet. Det ligger i vårt svenska egenintresse att Sverige ska vara ett land där vi svenskar känner oss trygga och hemma. Principerna om tolerans, religionsfrihet och allas lika värde låter vackra och självklara, och vi hänvisar gärna till dem när det passar våra syften. Men om de principerna enkom kan förverkligas till priset av att Sverige blir ett land där jag som svensk inte längre känner mig hemma är jag personligen högst beredd att kompromissa med dem, eller åtminstone att precisera vilka människor som principerna ska gälla för. Egenintresset måste ibland gå före det påstådda allmänintresset.

Det här kan låta som en politisk omöjlighet. ”Va? Ska inte alla ha samma rättigheter i Sverige? Det är 2023 nu! Vill du motarbeta islams påverkan på Sverige måste du ta omvägen via alla religioners påverkan på Sverige.”

Men det är inte en politisk omöjlighet. Det går att driva en politik som är betydligt mer grundad i våra egna specifika intressen än i de allmängiltiga och universella intressen vi vanligen hänvisar till.

Faktum är att det inte ens finns någon absolut motsättning mellan vårt egenintresse och allmängiltiga principer enligt vilka världen oftast verkar fungera. Det är nämligen en högst universell princip att de flesta nationer och kulturer genom historien i första hand har sett till sina egna intressen!

Att jag som svensk bejakar mina svenska egenintressen i Sverige utesluter inte att världens alla somalier eller finnar eller japaner ser till sina egenintressen i sina respektive länder. Att kristna vill leva i ett samhälle som präglas av kristna värderingar utesluter inte att muslimer ska få leva i ett samhälle som präglas av muslimska värderingar. Däremot kan det bli svårt att göra det på samma plats.

Egenintresset är alltså en universellt giltig princip. Vi har alla en gemensamt delad rätt att se om vårt eget hus. Muslimer får motverka att kristendomen etableras i deras länder. Och vi kristna får motverka att islam etableras i våra. Vi västerlänningar äger samma rätt som alla andra människor på vår jord att se till våra egna intressen och att vilja leva i ett samhälle där vi känner oss hemma.

Därför är det en mänsklig rättighet för oss svenskar att göra motstånd mot en religion som vi uppfattar som främmande och som potentiellt farlig. På sikt är det insikten om allas rätt att ta hand om sina egna intressen som kan åstadkomma det verkliga paradigmskifte i det västerländska tänkandet kring migrationer och nationalism som vi så väl behöver. Muslimer har rätt att motarbeta kristendomen om de tycker att det behövs för att garantera islams fortlevnad och dominans i muslimska länder. Men vi kristna har också rätt att motarbeta islam. Det ska ju vara lika för alla!