För några dagar sedan attackerades Sveriges ambassad i Bagdad, Irak. Den stacks i brand efter en planerad eller genomförd koranbränning utanför Iraks ambassad i Stockholm. Vreden förefaller att ha varit stor och förstörelsen på ambassaden omfattande. Den irakiska shialedda regeringen uppmanades att bryta de diplomatiska förbindelserna med Sverige. 

Som en följdeffekt har det även i andra muslimska länder bränts svenska flaggor och hotats med repressalier mot Sverige och svenska företag. Sveriges medlemskap i NATO befaras nu komma att ytterligare försenas eller rent av att stoppas av det turkiska parlamentet. 

Vi vet ungefär vad och vem som har orsakat denna palaver, men vem eller vilka är de verkligt skyldiga?  Kanske är partierna i den ”politiska godkända klassen” medskyldig?  Enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet har deras föreställning om Sverige som en ”humanitär stormakt” samt de senaste 30 årens invandring av muslimer inte haft stöd i folkopinionen. 

Sveriges historia som invandringsland för muslimer går tillbaka till konflikten mellan Israel-Palestina. Många palestinier sökte sig till Sverige på 70-talet. De följdes av de betydligt bättre utbildade iranierna på 80-talet. Vid 90-talets början imploderade Jugoslavien, vilket ledde till en kraftig ökning av invandringen av muslimer från de länder på Balkan där muslimer var i minoritet.  

Där och då kanske jämviktspunkten nåddes, mellan den politiska klassens och folkopinionens syn på vad som var en lämplig volym på invandringen? 

Me3n det började tidigare. Sjöbo kommun blev 1988 för första och kanske enda gången rubrikernas kommun, då den ledande politikern i Sjöbo, bonden Sven-Olle Olsson anordnade och vann en folkomröstning mot flyktingmottagning i kommunen. Olsson hävdade att det enligt Kommunallagen och principen om det kommunala självstyret var kommunpolitiker och inte rikspolitiker som skulle besluta om det skulle finnas kommunal flyktingmottagning eller inte i Sjöbo.  

Sjöbo och Sven-Olle Olsson blev en riksangelägenhet. Journalister på SVT och SR samt alla dagstidningar vallfärdade dit. De resterande delarna av 68-vänstern och dess musikaliska efterföljare i proggrörelsen reagerade och anordnade demonstrationer i Sjöbo. 

Jag hade en animerad diskussion om ståhejet i Sjöbo med en av mina ungdomsvänner. Min mor var från en by utanför Sjöbo, och jag hade många kusiner och andra släktingar där. De flesta var småbönder, som Sven-Olle Olsson, och jag kände mycket väl de socialkonservativa värderingar som fanns bland befolkningen i byarna i Sjöbo kommun. 

I diskussionen med min vän tog jag utgångspunkt i det kommunala självstyret, men jag använde även det enkla argumentet att det kunde väl inte vara särskilt trevligt för flyktingar att komma till en kommun, där de inte var välkomna?  

Min vän var jurist och socialdemokrat. Hans far hade varit en ledande person i Lutherhjälpen och hjälpt flyktingar till Sverige efter andra världskriget. Min vän hävdade att beslutet i Sjöbo och kommunens vägran att härbärgera flyktingar var en principfråga. Så där kunde det inte få gå till i Sverige! Här behövdes det nationella regler för att åstadkomma solidaritet både med flyktingarna och mellan Sveriges kommuner! Malmö och Södertälje kunde inte ta hand om alla flyktingar, som Sverige borde ta emot. .     

Min vän och jag skildes för gott och han fick rätt, det blev lagstiftning. Men vägen dit blev lång. Sven-Olle Olsson hann bli utesluten ur det parti han alltid hade tillhört, Centerpartiet, det före detta Bondeförbundet. Han hann även bilda ett nytt parti – Sjöbopartiet – som blev störst i kommunen och att avlida, innan den så kallade Anvisningslagen kom på plats. Det är en lag som innebär att kommuner är skyldiga att efter anvisning från Migrationsverket ta emot nyanlända flyktingar för bosättning. Lagen, som trädde i kraft den 1 mars 2016, var en del av den så kallade Migrationsöverenskommelsen för att hantera flyktingkrisen.  

Under de 35 år som har gått sedan Sjöbo kommun stod i blickfånget, har drygt 1,2 miljoner ekonomiska och verkliga flyktingar kommit till Sverige. De allra flesta muslimer. De har fått ekonomisk försörjning efter ankomsten och cirka 700 000 kan ännu idag inte försörja sig själv och sina familjer, alla har fått fri akutsjukvård och fri utbildning. De har fått bygga moskéer och deras studieförbund med kopplingar till Muslimska brödraskapet har fått statsbidrag för koranstudier. De har fått del av välfärdsstatens alla förmåner som bostadsbidrag, barnbidrag och flerbarnstillägg, samt på ålderns höst, KPI-indexreglerad garantipension.  

Men de tycks inte acceptera yttrandefrihet och att denna är en svensk grundlag! 

Sverige befinner sig nu kanske i en farligare situation än vad Danmark gjorde efter Jyllands-Postens publicering av karikatyrteckningarna av Mohammed. Den svenska regeringen har, precis som Danmarks regering hade, att hantera den stora upprördhet som finns i länderna med muslimsk befolkning.  

Men den svenska regeringen har nu även att hantera en dryg miljon inhemska muslimer – betydligt fler än vad danskarna hade. Det är ett faktum att många i Sverige boende muslimer reagerar starkt när islams heliga skrift bränns. De har visat att de inte väjer för att använda våld mot polis och annan blåljuspersonal. Det har visat sig enkelt att provocera personer som omfattar islam som sin religion, alldeles för enkelt!        

Dessutom måste regeringen på ett klokt sätt hantera den del av svensk folkopinionen som är missnöjd med den invandrings- och integrationspolitik som förts under de senaste 30 åren. En folkopinion som vill att svensk lag och inte sharialag skall gälla i Sverige. 

Sammanlagt är det tre verkligt svåra uppgifter som regeringen står inför. Särskilt som det utöver inhemska och utländska galenpannor även finns utländska politiska aktörer som ser chansen att i Sveriges namn provocera muslimer. Dessa aktörer ser gärna att muslimuppror ger Sverige problem, eftersom de har egen vinning av att Sverige skadas.  

Stig Fölhammar, fd stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.