När jag inte har något att göra roar jag mig ibland med att titta i gamla böcker. Jag vill helst att jag ska ha läst dem tidigare och fyllt dem med långa, helst begripliga, resonemang i marginalen. För det mesta håller jag med mig om vad jag tyckte för ett antal årtionden sedan men ibland blir jag bara trött av författarnas pretentiösa funderingar och mina egna beskäftiga kommentarer.

Nyligen hamnade mitt sökande högra pekfinger på en text (On Liberty) av John Stuart Mill, en liberal engelsk 1800-talsfilosof som visserligen ser ganska tossig ut (se bilden) – ja, jag vet att engelsmän sätter en ära i sin excentricitet – men lyckades formulera skarpa för att inte säga självklara men ändå ännu inte accepterade filosofiska satser där han avslöjade samhällets ständigt i nästan samma skepnad återkommande oförnuft.

Mill börjar med att konstatera att människan tror på en massa idéer som hon håller för sanningar vilket är oförsiktigt eftersom de påstådda sanningar vi låter oss påverkas av för det mesta inte är bättre än osäkra gissningar som inte blir mer sanna för att en överlägsen majoritet av samhällsmedborgarna kanske ansluter sig till sådana populära föreställningar. Om Mill hade levat nu för tiden hade han kunnat illustrera med de dominerande föreställningarna om ett kommande klimatinferno.

Mill känner bara förakt för ett slags samhällstänkande som härskar tämligen oinskränkt idag och tydligen dominerade även på hans tid, nämligen att sanningen betraktades som något man näst intill röstade om så att den åsiktsriktning som värvade de flesta proselyterna bara på grund av sin popularitet inbillade sig att den hade rätt. Hos oss uppträder det tankefelet exempelvis i självsäkra uttryck som ”the science is settled” med undertexten ”så gnäll inte om du får sluta flyga och tvingas lära dig att äta insekter”.

Mill går ett steg vidare och säger att blotta faktum att en viss uppsättning sammanhängande idéer är förhärskande i ett samhälle i sig utgör skäl att ifrågasätta den allmänna meningen och pröva andra synsätt, ty om ortodoxin förvandlades till den enda tillåtna goda smaken som inte fick betvivlas så skulle samhället gå i stå av bristande intellektuella utmaningar. Det mest skrämmande, säger Mills och ger exempel, är när etablissemangen gaddar ihop sig om att bestraffa avvikare.

Hans första exempel är Sokrates, den erkänt visaste av sin tids greker men samtidigt en man som genom hänsynslös logik formulerade tankar enligt vilka det atenska samhällets dominerande tänkande mest bestod av intellektuella misstag vilket förmådde i samhället framstående personer att döma Sokrates till döden med argumentet att han förförde ungdomen med sina oortodoxa tankar (vilket han nog också gjorde).

Hans andra exempel är Jesus, en sanningssägare och profet vars beteenden och uttalanden var nog för att reta sin tids härskare till den grad att de dömde honom till samhällets nesligaste straff.

Hans tredje exempel är den romerske filosofkejsaren Marcus Aurelius som härskade innan kristendomen accepterades som officiell religion i romarriket. Här når Mills filosofi kanske de insiktsfulla paradoxernas höjdpunkt. I sitt stoiska tänkande kom Marcus Aurelius att hamna mycket nära kristendomen, säger Mill. Men kejsarens problem var att Rom var i andligt sönderfall. Det enda som höll ihop det romerska samhället var den allmänna tilliten till de gamla gudarna som alltså utmanades av den allt starkare kristna religionen. Marcus Aurelius var därför tvungen att välja mellan att stödja den gamla religionen (som han inte trodde på) och bekämpa kristendomen (som han trodde på) och att göra motsatsen. Han bedömde att skadan på det romerska folket skulle bli desto mindre i den mån man lyckades hålla den uppåtsträvande religionen under strikt kontroll. ”Enligt min uppfattning är detta faktum ett av historiens mest tragiska”, säger Mill.

En av Mills troligen realistiska men samtidigt nedslående uppfattningar är i enlighet med observationen om Marcus Aurelius är att hut inte alls alltid går hem. Han har ingen optimistisk klockartro på att de goda krafterna, om de nu är Gud själv eller Förenta Staternas flotta, oförmodat och i sista stund ska uppenbara sig och ställa allt till rätta.

Kanske är det därför han insisterar på att man aldrig får ta en påstådd och allmänt erkänd sanning för äkta vara. Bara för att makthavare, forskare och vanligt folk över hela världen på allvar menar att ett förestående Ragnarök bildat av fossila avgaser är oundvikligt så får vi, så länge det finns en enda opponent med ett rimligt resonemang, aldrig ge oss inför de frälstas pretentioner.

På sätt och vis undrar jag om inte Mill hade fel i att hut nästan aldrig går hem. Jag tror att Einsteins läror slutgiltigt har etablerat sig som en högre sanning än Newtons och att läkarvetenskapen aldrig igen kommer att ställa sig enig mot doktor Semmelweiss och hävda att spädbarnsdöd visst inte beror på bakterier utan på att de fyra grundläggande kroppsvätskorna har kommit i olag.