Det händer att jag någon gång lyssnar på sk. klassisk/seriös/konstmusik. Då blir jag ofta uttråkad. Planmässigt och ihärdigt bygger man upp något som redan från början kunde förutses. Men visst kan det någon gång vara nöjsamt att besöka Bachs kristallpalats.

Annorlunda är det att lyssna på bra jazz. Här ger sig Oscar Peterson ut på en vindlande, oförutsägbar resa med avstamp från några toner (som återges först vid 2.35).

Tyvärr är det många, också musiker och andra som borde veta bättre, som tror sig spela jazz när de i själva verket härmar konstmusik. Här är ett exempel från Norges radio. 

Numera tror man sig också i samhällsbygget skapa frihet, när man i själva verket beter sig som Norges radio. Man försöker styra i detalj, på individnivå. Det går inte.

Egentligen vet man att det förhåller sig på detta sätt, men man vet inte hur man annars skall göra. Därav alla de styrinstrument och andra pekpinnar som tvångsbinder lärare och annan offentliganställd – och ofta också privatanställd – personal.

Resultatet blir inte det man önskat. I stället för ordning och lydnad får man ofta oordning och revolt.

Det stora felet är att man vill behandla alla lika, och gör det tills det visar sig vara omöjligt, i fall efter fall. Om alla, oavsett begåvning, skall gå samma väg genom skolan kommer det att bli bråk. Om man utgår från att alla har samma – svenska – värderingar kommer man att bli lurad – nu senast illustrerad av invandrarungdomarnas ovilja att försvara landet, och sedan många år uppvisat i förhållandena i de av invandrare dominerade bostadsområdena, liksom i benägenheten att göra det bekvämt för sig och djävligt för omgivningen genom att använda brottets genvägar.

Men är inte dessa svårigheter just ett exempel på att det behövs åtgärder riktade mot individerna? Nej. Det visar att det behövs åtgärder riktade mot vissa individer – för att de andra skall återfå sin frihet.

Om varje människa som bryter mot lagen sätts utanför den vanliga gemenskapen – i fängelse, med fotboja eller utvisas – kommer de andra att kunna röra sig fritt.

Ändå är det inte tillräckligt för att skapa mer jazz i landet. Det återstår också alla myndigheters föreskrifter som i välvilja vill styra den enskildes liv – ibland genom förmaningar, ibland genom regler stödda på straff.

Kan man tänka sig något löjligare än förbudet mot spontandans? (Numera just uppluckrat). 

Just nu står det och väger: Kommer de senaste årens utveckling mot mindre regler och mer frihet att fortsätta – eller kommer det att bli ett effektivt stopp?

Vår yttrandefrihet ifrågasätts nu – av allt fler, också av mindre förväntade grupper.

Vi behöver mer jazz! Kör ut dem som stör musiken – och låt den sedan flöda fritt! (Och man kan ju dansa. Mer jazz!)