Det finns en stor ilska bland många människor i Sverige att privata friskolor lyckas göra vinst på sin verksamhet och sedan ta ut åtminstone en del av vinsten ur bolaget och stoppa i ägarens ficka. Om det lönsamma skolföretaget gjort sina vinster på att leverera bättre utbildning så hade man inte haft så stor anledning att klaga, men så ser inte verkligheten ut. Snarare är det tvärtom ty det förekommer ingen seriös, nationell kunskapsmätning och därför kan vinstutdelningarna ha möjliggjorts genom att skolföretagen snålat på angelägna utgifter som exempelvis lärarlöner och förvandlat sådana besparingar till utdelad profit för ägaren medan elever och föräldrar hållits på gott humör genom att skolan skänkt de studerande överdrivna glädjebetyg.

Att denna risk förelegat och i många fall också utnyttjats har varit uppenbart sedan skolpengssystemet startades för ungefär trettio år sedan. Det är inte konstigt att åtskilliga bedömare, även jag, har irriterat sig på detta missbruk av skattebetalarnas pengar och föreslagit motåtgärder. Två typer av motåtgärder har föreslagits i debatten, en bra motåtgärd som presenterats av mig och några få andra debattörer samt en dålig motåtgärd som drivits av alla andra, nu senast av den nuvarande regeringen som ärvt sina idéer från de förra regeringen och nu planerar att skruva åt systemet med ytterligare byråkrati som hotar att i onödan strypa ett antal friskolor.

Frågan är om staten ska ge sig på problemets kärna som är betygssystemets otillförlitlighet eller om det är bieffekten glädjebetyg i kombination med illegitim vinstutdelning som ska åtgärdas.

Jag tycker det förra. Det vore inte så svårt att inrätta ett nationellt och rättvist betygssystem som gäller för alla skolor så att varje skolas resultat kan mätas och offentliggöras. (Jag har till och med gång på gång föreslagit friskolorna att frivilligt ta på sig denna kontroll för att förebygga allt det krångel som ett kommande utdelningsförbud kan komma att orsaka dem, men detta har friskolorna av för mig obegripliga skäl inte velat göra. Det blir värst för dem själva.) Sedan kan Skolinspektionen lägga ut varje skolas resultat på sin hemsida och eventuellt också komplettera med uppgifter om hur mycket vinst skolan delat ut. Så vore problemet kvickt och lätt ur världen. Föräldrar och elever skulle snabbt kunna konstatera om skolor som plockade hem stora vinster också levererade överlägsna betyg. De skulle undvika skolor med höga vinster och dåliga resultat i kunskapsmätningarna.

Det andra och i debatten helt dominerande lösningsförslaget är att inrätta olika slags byråkratiska förbud mot vinstutdelning. Det är en lösning som växer ur upprörda känslor över att någon skolägare orättmätigt gjort sig en hacka (vilket han har) snarare än ur en hederlig analys som visar en väg ut ur dilemmat.

I juni förra året tillsatte den dåvarande regeringen en utredning som skulle föreslå ”en reglering som säkerställer att de skattemedel som avsätts för skolan används till det medlen är avsedda för, dvs. att finansiera driften av skolverksamheter”. En sådan reglering skulle enligt min mening inte alls lösa det faktiskt existerande huvudproblemet som inte är att det försvinner några miljoner kronor om året av medborgarnas skattepengar utan att det inte finns någon tillförlitlig kontroll på vad medborgarnas barn får lära sig i skolan. Trots detta har särskilt liberalpartiet, som för ett år sedan protesterade mot dåvarande regeringens utredningsförslag, vänt på klacken och helt anammat och fördjupat den tidigare regeringens tänkande. Nu har det kommit 23 sidor tilläggsdirektiv till det gamla utredningsuppdraget. Sammanfattningsvis föreslås nu ”en utvidgad ägar- och ledningsprövning, vissa vinstutdelningsförbud eller annan vinstutdelningsbegränsning och skärpta sanktioner”. Det låter kanske inte så betungande byråkratiskt, men det är det.

Problemet är att varken dessa regeringspartier eller några föregående vet om de ska uppmuntra skolorna att fuska eller inte, till exempel om de ska kräva att extrabidrag till skolorna ska användas på det föreskrivna sättet:

Det bör därför övervägas om det är lämpligt att införa bestämmelser som innebär att en enskild huvudman för att få statliga bidrag, som syftar till att åtgärda kvalitetsbrister eller annars höja kvaliteten i verksamheten, ska vara skyldig att använda alla offentliga bidrag till skolverksamhet… Några särskilda bestämmelser som reglerar hur bidraget får användas av en enskild huvudman finns [nämligen] inte. Det innebär att de erhållna bidragen även kan användas till annat än huvudmannens skolverksamhet.

På liknande sätt har den borgerliga regeringen upptäckt andra skriande behov av angelägna och hittills negligerade regler till exempel ”Det bör därför införas en möjlighet att begränsa möjligheten för en huvudman som förelagts att åtgärda brister att använda mottagna bidrag från elevernas hemkommuner för vinstutdelning i företaget eller för att finansiera annan verksamhet än skolverksamheten” och ”För att ett vinstutdelningsförbud, eller annan begränsning av vinstutdelning, ska vara effektivt måste det kombineras med ett regelverk som hindrar att det kringgås”.

Ytterligare en fara som påpekats av Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) är att det inte är ”osannolikt att en utländsk antagonist skulle kunna investera i svenska skolor med syfte att påverka det demokratiska samhället eller kontrollera diaspora”. Jag tolkar det som att regeringen är rädd att det slappa regelverket kan vara ett hot mot demokratin och att talibanregeringen i Afghanistan kan starta skolor för ensamkommande barn som egentligen är terrorceller och få svenska staten att betala med skolpeng.

23 tätskrivna sidor med krav på nya lagregler och skärpta sanktioner kan enligt min erfarenhet inte leda till annat än större byråkratier och fler tjänstemän. Det spelar ingen roll vilka slags partier som ligger bakom och egentligen inte heller vilka uppdrag de ger sina utredare. Det slutar alltid med nya uppgifter för det offentliga.