Många läser nog tidningarna noggrannare än jag och är säkert ofta skickligare att förstå vad det står i artiklarna. Sådana nyhetskonsumenter är säkerligen medvetna om att EU befinner sig i slutändan av en tre och ett halvt-årig genomgripande byråkratisk skapelseprocess som går ut på att i början av nästa år lansera en ”Ny pakt för migration och asyl”. Pakten ska gälla alla unionens medlemsländer, något som just idag inte ser så lovande ut med tanke på att Bryssels maktkamp med Ungern och Polen nyss blossat upp igen. Eftersom jag blir uttråkad av att läsa om vad som händer i Bryssel är det endast av en tvingande pliktkänsla som jag masat mig till att lära mig elementa i ärendet.

För en månad sedan röstades det om en byggsten i den nya pakten som kallas ”obligatorisk solidaritet” vilket betyder att ett medlemsland av Bryssel kan beordras att ta emot flyktingar vars ansökningar exempelvis grekerna inte hinner processa. Som alternativ till att lyda ordern kan landet betala för att slippa flyktingen (som då troligen blir påtvingad något annat land). Ungern och Polen krävde att beslutet om den obligatoriska solidariteten skulle tas enhälligt men von der Leyen avgjorde att EU nu befann sig vid ett avgörande ögonblick (”crucial point”) och att det i vilket fall som helst enligt stadgarna inte krävs enighet så ungrarna och polackerna fick ge sig vilket gjorde dem arga som bålgetingar och fick dem att tala om att von der Leyen utsatt dem för en kupp. De kräver nu att alla framtida beslut om pakten ska tas ”frivilligt” och i ”konsensus”. Det blir Spanien, som nu övertar ordförandeskapet från Sverige, som får försöka hantera den heta potatisen.

EU förklarar att ”Pakten som föreslogs i september 2020 är utformad för att hantera och normalisera migrationen på lång sikt och skapa säkerhet, tydlighet och anständiga villkor för människor som anländer till EU. Den syftar också till att fastställa en gemensam strategi för migration och asyl som bygger på solidaritet, ansvar och respekt för de mänskliga rättigheterna”. Det är lätt att gissa motiven bakom pakten. Minnena från asylantrekordåret 2015 då Europas mottagningssystem praktiskt taget bröt ihop är fortfarande levande och växer sig starkare inför utsikterna att antalet årliga asylsökande ska fortsätta att växa. EU måste handla. Bilden visar den snitslade bana där vi nu kommit till den första röda stationen.

Jag tror att EU är en väluppfostrad och välutbildad organisation utan några starka känslor utom möjligen de mest konventionella som just att vilja verka för ”en gemensam strategi… som bygger på solidaritet, ansvar och respekt för de mänskliga rättigheterna”. Men utöver sådana floskler följer EU rimligtvis de anslagsfinansierade organisationernas järnlag som är att alltid utveckla sina verksamheter för att kunna maximera sin omsättning. Jag har ett känsligt väderkorn för anslagsmaximering och det ger tydligt utslag när jag ser att von der Leyen, samtidigt som hon med tillfredsställelse knäppt ungrare och polacker på näsan, förklarar sina avsikter: ”Vi vill gå framåt tillsammans” medan den tillträdande ordföranden Sánchez instämmer som Bill och Bull efter katten Måns: ”Det viktigaste är att komma ihåg att den oreglerade migrationen måste leda fram till ett gemensamt svar, inte ett svar som bara är summan av ett antal nationella realiteter”.

Det är i vilket fall som helst inget tvivel om att en mastodontapparat för mottagande och omflyttning av migranter befinner sig i ett avancerat stadium av tillblivelse. ”Den tillräckliga mottagande- och personalkapacitet som krävs vid en given tidpunkt för att pröva ett fastställt antal ansökningar” är 30 000 personer ”på EU-nivå”. Innebörden av detta är oklar men det kan betyda att det behövs 30 000 tjänstepersoner för att hantera det planerade minimiantalet årliga omplaceringar som satts till 30 000 ”men kan ökas vid behov”. Det skulle betyda en personal per klient vilket för mitt förhärdade sinne inte låter omöjligt.

Vid en samlad bedömning har jag kommit fram till att pakten minsann inte är någon tillfällig lösning på ett akut problem utan tvärtom är tänkt att bli en stabil och hållbar institution för den långa sikten. Här kommer att byggas organisationer som fylls med arbetssugna byråkrater som precis som personalen på det svenska Migrationsverket gradvis kommer att förstå betydelsen för egen del av ett stadigt och helst ökande flöde av nya klienter.

Om det var någon som trodde att EU:s nya pakt handlade om att begränsa migrationen till Europa så bör han nog tänka om. Snarare handlar det om att strömlinjeforma och effektivisera migrationsprocessen så att fler klienter kan hanteras per tidsenhet.

Låt mig lägga in en brasklapp där det står att jag kan ha missförstått en del språkliga vändningar. Vad sägs till exempel om följande upplysningar i ett pressmeddelande från det svenska ordförandeskapet:

För att kompensera för ett eventuellt otillräckligt antal utlovade omplaceringar kommer det att finnas ansvarskompensationer som en solidaritetsåtgärd på andra nivån, till förmån för de medlemsländer som gynnas av solidariteten. Det innebär att det bidragande medlemslandet får ansvar för att pröva asylansökningar från personer som under normala omständigheter skulle överföras till det ansvariga medlemslandet (det gynnade medlemslandet). Systemet blir obligatoriskt om omplaceringsutfästelserna understiger 60 procent av de totala behov som rådet fastställer för det aktuella året eller inte når upp till det antal som anges i förordningen (30 000).