Apropå amerikanska kvinnor, som jag skrev om igår, har jag gjort en observation när jag jobbat på svenska ambassader utomlands. Om man jobbar på en ambassad är det lätt hänt att man hamnar i den lokala diplomatsvängen vilket inte alls behöver vara så stelt och isolerat som det kanske låter. En av mina viktigaste observationer gällde just amerikanska kvinnor. De var alltid snabbast med att ta initiativ.

Detta upptäckte jag med särskild kraft när jag 1976 blev chef för den svenska ambassaden i Guinea-Bissau. Guinea-Bissau var ett av jordens i särklass minst utvecklade länder (vilket nog var ett viktigt skäl till att jag fick detta fina jobb; ingen diplomat med någorlunda status skulle någonsin välja en stationering i ett av världens mest hardship-klassade länder; då och då spreds ett rykte att det fanns ägg eller tomater på marknaden varpå alla beskickningar tömdes på personal som skulle köpa mat).

Underutvecklingen yttrade sig inte minst i att det saknades social infrastruktur (särskilt som de koloniserande portugiserna, sedan de bestämt sig för att sluta kriga mot den socialistiska befrielserörelsen, stuckit svansen mellan benen, tagit sitt pick och pack och med näsan i vädret rest hem till Metropolen, det vill säga Portugal.

På den tiden tillhörde Sverige och USA de vassaste biståndsländerna vilket exempelvis kunde betyda först på bollen när en gammal koloni blivit fri och det behövdes neokoloniala aktörer (som just vi) för att ta över när de gamla koloniala aktörerna förargat dragit sig tillbaka. Sverige och USA öppnade ambassader före de andra neokolonialisterna vilket bland annat berodde på att sådana högfärdiga länder som Kina insisterade på flottare byggnader innan de kunde tänka sig att flytta in.

Med den amerikanska ambassaden kom de amerikanska diplomatfruarna. Detta var innan feminismen kommit igång så diplomatfruarna hade inga medföljande yrkeskrav som gjorde det omöjligt för dem att hitta jobb i Guinea-Bissau (utom när det gällde min dåvarande amerikanska fru från Kalifornien som gjorde sig till kompis med den lokale FN-chefen och fick ett FN-jobb mot att Sverige, i det här fallet jag, välkomnade en del stipendieansökningar från FN).

Ett dussintal arbetssugna, initiativrika och vänligt inställda amerikanska diplomatfruar var således lösa i Bissau. Det tog dem inte lång tid att upptäcka att det saknades civilisatoriska fundamenta såsom bokklubbar, kvinnoföreningar, hjälp till undernärda barn, bibelstudier, filmförevisningar, språkkurser, matlagningskurser och så vidare. Vips bara så var dessa kvinnor igång med ett utvecklingsarbete som fastän nedvärderat nog var lika viktigt som de mycket mer resurskrävande insatser som deras äkta män (även jag) ägnade oss åt.

Dessa kvinnor fick mig, kanske för första gången, att på allvar inse att det västerländska samhällets vidunderliga styrka inte nödvändigtvis ligger i dess rikedom eller dess förmåga att tänka ut nyttiga vetenskapliga sanningar utan troligtvis lika mycket i en förmåga och en vilja att efter förmåga hjälpa till. På den punkten tror jag att världen kan vara särskilt tacksam mot den västerländska, särskilt den anglosaxiska, kvinnan för hennes märkvärdiga insatser, framför allt innan hon blev fanatisk feminist.