För mitt inre ser jag en förstamajdemonstration sådäringa 1910. Höjdpunkten måste ha varit när Internationalen skulle sjungas, en låt med så mycket eldande marschtakter och uppfordrande appeller att till och med rörelsens motståndare säkert fick gåshud, stampade takten och kände en bister beslutsamhet brista ut i ansiktet. Betänk följande segervissa rader:

Upp, trälar uti alla stater,

som hungern bojor lagt uppå.

Det dånar uti rättens krater,

snart skall utbrottets timma slå.

Störtas skall det gamla snart i gruset.

Slav stig upp för att slå dig fri!

Från mörkret stiga vi mot ljuset,

från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen!

Sista striden det är.

ty Internationalen

åt alla lycka bär.

Jag var aldrig riktigt med i den klubben och dessutom var jag för ung så jag kan inte bedöma hur det kändes. Men just därför är jag så mycket mer nyfiken. Trodde de söndagsklädda arbetarna på det där? Var de faktiskt gripna av ett historiskt rus? Räknade de dagarna, veckorna och månaderna till dess att de från intet allt skulle bli eftersom det var den sista striden och det gamla snart skulle störtas i gruset?

Det vet inte jag. Men jag vet att de förstamajmöten jag själv bevistat några gånger med början ett halvsekel senare aldrig strålade av någon sådan löftesrik extas. Någon kanske stampade takten men jag såg inga ansikten lysa lite extra och rösten sjunga med särskild kraft när det förklarades att detta var just den sista striden. Jag tror ingen tänkte sig att den eggande texten kunde vara på allvar. Och när jag känner efter så slår det mig att jag aldrig upplevt någon andlig energi i svensk politik som ens kommit i närheten av de minimikrav som gäller för att liva upp en pingstförsamling. Den enda någorlunda gripande politiska manifestation jag fått uppleva var fjärdeoktoberdemonstrationen mot löntagarfonderna men inte ens vi som marscherade från Humlegården till Riksdagen hade väl på allvar trott att fonderna skulle bli verklighet i alla fall. Om man under uppväxten aldrig upptäcker att det är en sista strid som pågår så tror man inte att det kan hända något.

I USA är det annorlunda, det är min försöksvisa tes i den här texten. Under de 247 år som gått sedan självständighetsförklaringen har det alltid rått en stämning av att allt är på största tänkbara allvar och att den sista apokalyptiska striden pågår just nu. Det är kanske därför vi tycker att amerikaner så barnsligt överdrivna. De lever i ett ständigt äventyr och var och en av dem känner att de har en betydelsefull roll i varje ögonblicks aktuella slutkamp.

The Wall Street Journal skriver apropå 2024 års amerikanska val om den just nu pågående sista striden (utan att påpeka att upphetsningen är ett strukturellt drag i amerikansk politik från befrielsekriget och inbördeskriget och därefter vidare framåt).  Just den här sista striden står ungefär där den står hos oss även om vi hanterar den mer letargiskt än amerikanerna, nämligen mellan PK-ister och vanliga medelklassare. PK-isterna är demokrater och kallar sig liberaler vilket betyder socialdemokrater. Dit hör de PK-istiska grupper som utvecklat och anslutit sig till det ”woke-tänkande” som med sådan kraft gripit även motsvarande svenska befolkningsskikt även om dessa inte har den amerikanska uppfattningen att det handlar om den sista striden (annat än våra klimatalarmister som här liksom där är övertygade om att yttersta domen klappar på porten). Så här formulerar sig The Wall Street Journal:

Den drivande kraften i de republikanska presidentvalen, säger många väljare och politiska ledare, är känslan av att det amerikanska samhället – regering, media, Hollywood, akademi och storföretag – har korrumperats av liberala idéer om ras, kön och andra sociala frågor. Demokraterna å sin sida anser att konservativa har använt sin politiska makt i röda stater och genom att bygga en majoritet i Högsta domstolen för att undergräva aborträtten och hota årtionden av arbete för att utöka lika rättigheter för minoritetsgrupper.

Detta har gjort det kommande loppet för Vita huset till ett existentiellt val, med väljare på båda sidor som fruktade inte bara en förlust av politiskt inflytande utan också förstörelsen av deras livsstil…

De förstärkta känslorna på båda sidor återspeglas i en undersökning som fann att cirka 80% av republikanerna tror att den demokratiska agendan, ”om den inte stoppas, kommer att förstöra Amerika som vi känner det.” Ungefär samma andel demokrater hade samma rädsla för den republikanska agendan och sa att den skulle förstöra landet enligt en NBC News-undersökning som hittades i höstas. 

Det är framför allt traditionella medelklassare i det republikanska partiet som känner sig hotade av de moderna idéerna och därför tycker sig behöva slå tillbaka:

Affärsmannen och presidentkandidaten Vivek Ramaswamy talade nyligen inför en grupp som kallar sig ”Mammor för frihet” och varnade för att patriotism, hårt arbete och andra viktiga dygder var under upplösning. ”Det är då giftet börjar fylla tomrummet – wokeism, transgenderism, klimatism, Covidism, depression, ångest, droganvändning, självmord”, sa han.

Den här gången handlar den sista striden inte, som många svenskar fortfarande envisas med att tro, om en kamp mellan höger och vänster utan om värderingar och kultur där skiljelinjerna bara till dels följer de gamla partigränserna.

PS ”Mammor för frihet” är en mästerligt amerikansk beteckning, stolt, uppriktig och utmanande på samma gång. Något motsvarande kan knappt kan tänkas för svensk del. För många år sedan försökte jag förmå några homosexuella vänner med starka åsikter i trafikfrågor att starta aktionsgruppen ”Bögar för ett bilfritt Söder”. Det gick inte heller.