Av olika skäl blev jag tidigt intresserad av Frankrike. Under gymnasietiden var jag tre gånger där under sommarloven. Senare har jag blivit mer intresserad av andra länder, bl.a. Finland men också Danmark (Jag har lärt mig finska och jag håller på att lära mig mer danska genom att se på TV -serier utan textning, t.ex. Olsenbanden – förebild till Jönssonligan, men mycket bättre. Framför allt är den nervige Kjeld Jensen, spelad av Poul Bundgaard, Nils Brands motsvarighet i Jönssonligan, obetalbar.)

Men här på DGS skriver jag mest om Frankrike. Varför? Visserligen skulle man kunna kalla Finland ett Sverige för vuxna och Danmark ett Sverige för konfliktorädda – men de är ändå för lika Sverige, och därför svåra att beskriva.

Frankrike alltså. Vad är det för speciellt med det landet? Det är krampaktigt fast i konflikter, på ytan orsakade av olika skäl – men det verkliga skälet är landets obotliga, som det verkar, konfliktbenägenhet.

Vad beror den på? Man kan som här peka på några vanliga skäl: revolutionsromantiken, valsystemet, arbetsmarknaden, rekryteringen till högre ämbeten och den politiska kulturen. (Men är det inte just den politiska kulturen som skall förklaras?) Och Katarina Barrling ser samma tendenser lite varstans, också i Sverige.

Jag är övertygad om att den väsentligaste orsaken är Frankrikes djupa klyfta mellan den politiska och sociala eliten å ena sidan och vanligt folk å den andra. Den är mycket gammal. Den avslöjades effektivt när de Gaulle, för att bryta den gamla elitens dominans – upprätthållen genom förkrigstidens slutna prestigehögskolor – inrättade en ny högskola, l´Ena, för att bryta elitens förmåga att rekrytera bland sina egna. Allt förblev ändå vid det gamla, rekryteringen förändrades inte. Och nästan alla politiker och högre ämbetsmän kommer från denna eller liknande skolor.  

Det innebär att väljarna- oavsett hur de röstat – ser regeringen och administrationen som något avskilt från dem, något de i grunden är misstänksamma mot.

I den mån regeringen inte levererar revolterar man.

Detta avslöjas effektivt på arbetsmarknaden. Regeringen fastställer minimilönen. Självklart tenderar då minimilönen att bli allt större andel av medianlönen. (I Sverige håller sig, som bekant, regeringen ifrån direkt lönepåverkan). I Frankrike är denna andel 61 procent, näst högst bland EU-länderna.

Detta innebär en inbyggd, olöslig konflikt. Allt mindre lönespridning gör arbetsmarknaden och ekonomin orörligare och ineffektivare. Köpkraften, som fransmännen säger, utvecklas svagt, kraven på höjda minimilöner blir starkare för att kompensera detta – osv. (Lägg in Frankrike i detta diagram och se efter). 

Under senare år har köpkraften i landet utvecklats allt  sämre.

Det är enkelt att förutse fortsatt hög konfliktnivå på fransk arbetsmarknad och i samhället i övrigt.

Angår detta oss? I högsta grad. De finns ständiga krav på mer ingripande frän regeringens sida för att bättre styra ekonomin. Hittills har regeringen varit klok nog att avhålla sig från mer direkta ingripanden.

Man brukar tala om ”armlängds avstånd” inom kulturpolitiken. Samma princip bör gälla inom ekonomin. 

BILD: Paris på 1950-talet.