”Ur led är tiden, så´n tur att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Så kunde man, med avseende på dagens politikervälde, travestera Hamlets berömda veklagan över att det fallit på hans lott att styra upp ett land som hamnat i någon sorts kris. Den kris jag tänker på är den alltmer besvärande politikerstyrda totala livsstilsomvandling som miljö- och klimatpolitiken med tilltagande tydlighet visar sig leda till.

Till skillnad från Hamlet, som klokt nog fasade för uppgiften, har politiker i hela världen entusiastiskt åtagit sig ett internationellt omställningsprojekt av en dignitet och svårighetsgrad som de flesta av dem troligen ännu inte begripit. Detta är mycket större än någonting som ens en visionär som Stalin hade kunnat komma på och då hade han ändå tvångskollektiviserat jordbruket, mördat miljontals bönder, som förebild för Putin sprängt dammen vid Zaporizjzja och planerat att vända flödet av Sibiriens floder. Men miljöpolitikerna tycks vandra på med sina klimatärenden med samma beslutsamma segervisshet som tyska och franska trupper marscherade mot slaktfälten i Flandern i juli 1914. Kommer de att klara av den kanske onödiga mission de åtagit sig eller kommer hela projektet att krascha allt eftersom det blir uppenbart att politikerna tagit sig vatten över huvudet när de beslutat att göra om hela världens produktionsapparat och alla människors livsstil?

Låt mig börja med att räkna upp några avgörande saker som vi inte vet (där vetskap definieras som något mer stabilt än vad Greta Thunberg, Al Gore och Johan Rockström fått för sig; hade du på sjuttiotalet varit villig att offra din livsstil och framtid för att ett antal djupingar som Georg Borgström ansåg att det fanns för mycket folk som åt för mycket kött eller för att ett antal miljardärer som kallade sig Romklubben var övertygade om att alla naturresurser var på upphällningen?).

Vi vet inte om det problem som ska lösas verkligen finns. Kanske har jordens temperatur stigit med någon grad sedan fossilanvändningen kom igång på allvar men vi vet inte vilka effekter som kan uppstå och när det i så fall sker. Vi har inte den teknik som behövs för den stora omställningen. Vi har anledning att misstänka att jordens metaller är ännu mer slut än vad Romklubben kunde föreställa sig när vi börjar inse att hur mycket som behövs om jorden ska drivas med elektricitet i stället för olja. Vi vet inte om storsatsningen på vindkraft är hållbar eller om hela projektet kommer att gå över styr när det visar sig att möllornas livslängd och lönsamhet är sämre än man trodde och att det hela inte fungerar utan tillräckligt med balanskraft och, som grädden på moset, att det hela ändå inte fungerar utan statliga subventioner. Vi vet inte om satsningarna på grönt stål i Norrland är på väg att bli ett modernt Stålverk 80 för att det saknas elektricitet och järnsvamp. Åtminstone jag drar öronen åt mig när en betrodd forskare som ekonomen Magnus Henrekson förklarar att det inte kan fungera och de som hävdar motsatsen har sin anställning inom de gröna stålbolagen.

Men hela omställningsprojektet har fram till ungefär ett år sedan levt i en planerings- och förberedelsefas som visserligen sysselsatt experter och forskare och kostat mycket pengar men på det hela taget inte besvärat vanligt folk, det vill säga medborgare och väljare. Men nu kommer vi allt närmare den punkt när projektet ska testas i verkligheten, det vill säga prövas på levande människor. Min gissning är att medborgarna kommer att sparka bakut när de ska tvingas att anpassa sig efter experternas osäkra planer på att i Stalins anda rädda världen. Vi har redan sett bönderna på Sri Lanka kört sin regering på porten för att den begränsat försäljningen av konstgödning. I jordbrukslandet Holland har ett nytt bondeparti på ett par år fått en femtedel av rösterna. Från myndigheternas sida hotas med flygförbud (annat än när det gäller ”viktiga” resor, det vill säga inte medborgarnas semestertripper), köttförbud, ihopträngda städer där ingen behöver (vilket troligen betyder ”ska ha råd med”) bil. Om någon försöker förmå mig att övergå till en diet av insekter, ett aktuellt förslag som förekommer i debatten, så kommer jag att ansluta mig till någon sorts befrielserörelse mot klimat- och miljöalarmisterna.

Trots allt vet vi ju varken om projektet är särskilt angeläget eller om det är genomförbart. Till exempel är det oklart om koldioxidemissionerna minskar om andelen elektriska bilar ökar (framför allt eftersom tillgången och priset på batterimetaller är svårbedömda). Ej heller vet vi om elbilarna någonsin kommer att kunna konkurrera prismässigt med traditionella bilar vilket framför allt beror på att man med ökade produktionsvolymer tvingas utnyttja låggradiga mineralfyndigheter.