Tove Lifvendahl i SvD skriver alltid mångordigt. I söndags (9/7) slog hon rekord. Hon använde 1335 ord för att slå fast – ingenting. 

Hon skriver om att vara naken, att sexuellt ofreda, att urinera offentligt, att uträtta sina behov i en hink på torget och om pornografiska handlingar. 

Detta ingår i en försiktighetens och försagdhetens undanmanöver för att slippa ta ställning till koranbränningar. 

Hon påstår själv att hon har tagit ställning. Hon gör det med de märgfulla slutorden: ”Tanken, åsikten, och rätten att yttra dem i tal och skrift ska förbli fria. Men utrymmet för handlingar kan, i ett samhälle där vi vill leva, inte vara gränslöst.” 

Tänka sig. 1335 ord för att säga att hon är nöjd med rådande läge. (”Det bör finnas vissa ramar för hur vi beter oss i våra gemensamma rum…”)  

Varför har hon då överhuvud taget behövt skriva alla dessa ord? 

Hon, liksom många andra, är rädd. Hon fruktar att ytterligare provokationer i form av koranbränningar skall leda till så kraftiga reaktioner från länder förslavade av islam, och så grymma handlingar utförda av muslimska terrorister, att hon tvingas gå dem till mötes och alltså tydligt, och inte fördolt som nu, förorda offrandet av, dvs. väsentliga inskränkningar av yttrandefriheten. 

Och ännu mer fördolt i hennes sinne: Hon fruktar för sin egen säkerhet.  

Ömsintheten mot dem som provoceras av koranbränningarna är hyckleri. Det är hennes rädsla som driver henne till den anpassning, som kommer att vara en social belastning när samtiden inte längre böjer sig för de muslimska diktaturerna och terroristerna. 

I samma tidningsnummer skriver Jenny Nordberg under rubriken: Vem har rätt att tysta oss för Natos skull?  

Hon avslutar med: ”Jag vill inte vara med i ett Nato där jag eller någon annan måste hålla käften ens en millimeter till. Då kan jag lika gärna börja prata ryska direkt.” 

Hon är kvinnan hela dan, hon. 

(Denna text omfattar 321 ord).