Koraner bränns. Svenska och andra politiker blir bekymrade. Efter några vederbörliga bugningar inför vår yttrandefrihet, tillkommen under Frihetstiden men avskaffad av en enväldig kung, Gustaf III, anser de att denna av dem högaktade frihet bör inskränkas. Därigenom skulle nämligen Sverige skyddas från de många miljoner muslimer som uppger sig vara kränkta, muslimer som lever i länder i vilka tortyr, dödsstraff och annat vedervärdigt praktiseras av deras egna regimer, företrädare för denna avskyvärda s.k. religion islam. 

I Utrikesbyrån utvecklar Carl Bildt sina tankar, vilka i huvudsak just består i ett återgivande av yttringar från hans muslimska vänner och andra muslimer som uppger sig vara kränkta. 

I en artikel i SvD avslöjar Per Bauhn Carl Bilds och andra muslimkramares kortsynthet eller, rent ut sagt, dumhet. 

Det uppenbara motargumentet är förstås att Bildts och andras förståelse för muslimernas krav innebär att de böjer sig för utpressare. Detta leder regelmässigt till nya krav – de vet att de kan hota oss – medborgare i Sverige med vår lättskrämda regering – till eftergifter: de mest lättkränkta och mest våldsbenägna grupperna och regimerna skulle få en evig vetorätt mot allt de ogillar i vårt land. 

Per Bauhns väsentligaste argument är att han påpekar, för första gången i den offentliga debatten så vitt jag vet, att denna omtänksamhet gentemot muslimer inte är något annat än hyckleri: Det man egentligen vill värna är den egna säkerheten. Man är rädd och vill inte erkänna det. 

Varför har inte denna rädsla påtalats förut? Därför att de flesta som uppträtt i debatten har försvarat muslimernas och deras påstådda kränkthet. De pläderar alltså utifrån sin rädsla, men håller tyst om den. De skäms. 

Rädslan är inte något att skämmas för. Ukrainska och ryska soldater som intervjuas törs ofta erkänna att de är rädda – men de gör ändå sitt jobb. 

Det gör inte Carl Bildt och alla våra andra politiker. De är rädda – kanske inte bara för sin egen del utan också för Sveriges och övriga Europas befolkningar. Det är ändå ingen ursäkt. De låter sig utpressas – och därigenom gör de oss alla än mer sårbara inför muslimernas hot. 

De är inte bara rädda för muslimers terror. De är samtidigt, ironiskt nog, också rädda för att beskriva de extrema muslimernas terror – ty då kan de ju bli beskyllda för att vara rasister. Det är antagligen klokt – inte att de faller undan, men de tolkar stämningsläget rätt i landet. Det är ett opinionsläge som de själva ofta varit med om att skapa. (Muslimer är ingen enhetlig folkgrupp eller ras – men så klumpas de ofta ihop.) 

Tänka sig att snälla men inskränkta svenska politiker, med den tomme men uppblåste Carl Bildt i spetsen, vill göra en enväldig monarks jobb. 

(Naturligtvis är inte Bildt fullt så inskränkt som här har påståtts. Han är helt medveten om läget och följderna av sitt ställningstagande. Han handlar alltså med ont uppsåt. Hans bekvämlighet står över allt annat.)