En yngre släkting följde med skräckblandad fascination rapporteringen kring ’domedagsglaciären’ i Antarktis. Han meddelade myndigt i vintras att vattennivån i haven kan komma att stiga tre meter, så mycket att kuststäder runt om på jorden kan komma att stå under vatten redan till denna sommar. Det var en hel del ’kan’ som i hans egen och medias tolkning omvandlats till konkreta hot. Han visade satellitbilder från NASA, som tillsammans inte minst med SVT, spred det hotfulla budskapet.

Jag mumlade lamt något om att flytande is som smälter inte höjer vattennivån, och tipsade om att testa själv i ett glas. Men det är tråkigt med fysikaliska realiteter, mycket mer spännande med stundande katastrofer. Större delen av glaciären ligger hur som helst kvar på land och rör sig inte alls så som vissa domedagsprofeter förutspått. Nu är det i vart fall sommar med normala vattennivåer vid bryggan och min släkting har inte nämnt ’domedagsglaciären’ på ett tag. 

Ibland är det värre.  

För en tid sedan hamnade jag i en konkret diskussion med en kvinna som jag känner sedan vi båda var tonåringar. Hon blev snabbt upprörd av att jag inte delade hennes stora oro över planetens omedelbart förestående värmedöd. Detta var en omständighet som hon opåtalt dragit upp. Så hamnade vi i en livlig diskussion om kalla eller varma vintrar, om fotosyntesen (som jag ofint påminde om) och en del annat liknande. Ingen av oss rubbades ur de ståndpunkter vi redan haft, vilket fick henne att dra det slutgiltiga trumfkortet – överbefolkningen.  

Hon utvecklade tanken och pratade om jordens snabbt förbrukade resurser och att det helt enkelt fanns alltför många människor på planeten. Vårt sätt att leva är inte hållbart, något radikalt måste omedelbart göras. Vi är alldeles för många, tjatade hon. Hur många är lagom? undrade jag. Siffran 500 miljoner dök upp som ett mål. Som på 1800-talet, menade hon. En högst radikal minskning med uppåt 95 procent, konstaterade jag. 

– Nå, vilka tycker du inte ska få leva? 

Plötsligt slog hon ifrån sig. Förfasade sig. Så kan man inte resonera, tyckte hon.  

– Hur ska det då gå till? fortsatte jag envist.  

Där hade en gräns definitivt passerats i min värld. En välmenande normalbegåvad person ska inte få kasta ur sig liknande fascistoida idéer utan att möta motstånd. Vårt samtal avslutades i en dämpad stämning. Vi har inte hört av varandra sedan dess. 

En äldre släkting menade att han använde sin bil alltmer sällan eftersom han kände sig som en skurk när han gjorde det. Det handlade om rädsla för klimatförändringar men även om bevarandet av jordens resurser. Återigen dök överbefolkningen upp som argument. Vi är för många på planeten. Mina artiga men envisa motfrågor möttes till slut med ett dumt skämt om att ’indierna ändå är ett onödigt folk’. 

Många svenskar är akut skräckslagna inför det påstådda klimathotet. Andra är mer klädsamt uppgivna, inte sällan är de tanklösa domedagsromantiker. De flesta är dock i grunden okritiska, orimligt auktoritetstroende mediakonsumenter som har köpt hela konceptet och nu flyter medströms. De är lydiga samhällsmedborgare, och inte sällan demonstrativt stolta över det. De bar ansiktsmask när de satt ensamma i bilen och skryter om sina tågresor. 

En rimlig fråga är återigen: cui bono? Vem gagnas? Är det övergripande målet att bygga politisk makt genom att skrämma folk och foga alla till lydnad? Ofta tror jag det. Högre skatter, fler byråkrater, ökad politisk styrning och strängare kontroll av medborgarna – den typen av åtgärder behöver knappast motiveras längre.  

Ägna gärna några minuter åt denna video

Greta Thunberg, i dagarna åtalad för en klimataktion, medger obekymrat att skrämseltaktiken är en bluff (hon kallar det ’metafor’) med syftet att tvinga folk ur det hon kallar ’komfortzonen’. Hon visar dessutom att hennes kunskaper på klimatområdet är mycket begränsade: 

Urban Hagman är fri skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.