PATRIK ENGELLAU: Si vis pacem para bellum

Rubriken betyder att du ska satsa på krig om du vill ha fred. Den påstås vara ett praktiskt tips till det romerska folket från generalen och författaren Flavius Renatuse. Det är någonting för de svenska våldsberättigade myndigheterna, polisen till exempel, att betänka i sin, som det verkar, tafatta och obeslutsamma attityd i den för var dag alltmer oavgjorda kampen mellan brottsligheten och vad många fortfarande vill se som det statliga våldsmonopolet. Själv reagerar jag på åtminstone tre väsensskilda sätt inför sentensen.

För de första verkar det självklart sant att man måste rusta sig noggrant för att kunna skrämma fienden från att avstå de attacker han antagligen hade riktat mot oss om vi saknat ett försvar. Det är inte konstigare än att polisen tar med sig tjänstepistolen och en del andra försvarsmedel när den gör en tjänsteutryckning.

Min andra reaktion inger emellertid den av Renatuse nyinspirerade rustnings- och försvarsviljan vacklan och tvivel. Om även mina fiender låter sig påverkas av generalens och författarens övertygande slutsatser står alla samhällen inom kort rustade till tänderna och gläfser vildsint och stridslystet mot varandra som upphetsade schäferhundar på varsin sida om ett staket. I själva verket, säger jag mig, kan Renatuses råd vara en ganska säker metod att framkalla krig. Berodde inte första världskrigets utbrott på att länderna rustat sig till den grad att ammunitionsförråden bågnade och de grälsjuka militärerna inte längre hållas i bättre schack än de salivskummande schäfrarna?

När jag övervägt dessa två svar på Renatuses välvilliga tips – dels ja eftersom hans råd är så obestridligt korrekt, dels nej eftersom även motsatsen är så otvivelaktigt sann – inser jag att den gamle romaren kanske inte alls, eller i varje fall inte i huvudsak, handlade om att beställa mer vapen och utbilda fler militärer. Om jag själv vore landets härskare och motvilligt tvingades inse att de institutioner, särskilt polisen, som nationen byggt för uppgiften att hålla brottsligheten kort på det hela taget kastat in handduken – hur ska man annars tolka att polisen allt tydligare erkänner sitt nederlag och begär handräckning av damerna på socialkontoren? – så skulle jag inse att jag själv måste ingripa.

Jag skulle då beställa tid av Sveriges Television för att lämna ett personligt meddelande till svenska folket. Jag skulle börja med ett mycket svårt budskap, nämligen att olika sociala grupperingar har olika sinnesförfattning och mentalitet och att alla dessa inte är lika bra om syftet är att skapa ett lugnt, hederligt och framgångsrikt samhälle. Att detta självklara budskap är svårt beror på att den svenska staten i decennier inför folket har förkunnat motsatsen, betänk till exempel kulturpropositionen 1974 och det oändliga och förljugna pratet om allas och alltings lika värde. Det är ett högt spel när jag försöker övertyga folket om att det måste börja jobba med sitt sinnelag. Kanske blir jag bara, trots att jag är nationens härskare, helt enkelt deplattformerad.

Vad har vi svenskar då för sinnelag och vad är det för fel på det? hör jag i andanom en ilsken röst invända mot mina ord.

Det här är en ny utmaning ty även på denna punkt måste jag gå på tvärs mot årtionden av skadlig politisk propaganda av motsatt innebörd.

Ni tror, säger jag och spänner ögonen i tevekameran, att det är välfärdsstatens paroller och slagord som ensamma ska härska i vårt land. Visst är humanismen ädel, men alla våra ansträngningar kan inte ägnas att förvandla Sverige till en humanitär stormakt. Vi är också enskilda människor som måste ges möjligheter att ta hand om oss själva. På sjön finns ett talesätt att sjömannen ska använda en hand för att rädda båten och en hand för att rädda sig själv. Den som glömmer sig själv spolas över bord och drunknar. På motsvarande sätt är det på land. Om polisen för att respektera parollen om allas lika värde underlåter att använda sitt lagliga monopolvåld mot andras olagliga privatvåld så är den skyldig när det svenska statsskeppet förliser mot klipporna och lämnar det indoktrinerade folket vind för våg med den hopplösa uppgiften att i det oskyddade läget försöka råda bot på sin situation. Då är det för sent. Det är nu vi måste mobilisera de korrigerande krafter som vi hittills inte velat utnyttja: framför allt polisen, troligen även militären (även om Nato skulle bråka) och kanske rentav socialen om nu den kan göra någon nytta.

”Mod är viktigare än antal”, sa Renatuse också. Det tror jag på. ”Få människor är födda modiga”, sa han också. ”Men de kan bli modiga genom träning och disciplinens kraft”. Den dag en polischef vågar säga något sådant till sina trupper har vi kommit en bra bit på väg.

Patrik Engellau