Igår skrev jag en krönika om att yttrandefriheten borde vara praktiskt taget gränslös. Jag hade ett argument, nämligen att det handlade om människosyn. De som vill begränsa yttrandefriheten, påstod jag, utgick ifrån att folket hade så ringa förstånd att de genast skulle tjusas av en Adolf Hitlers röst och landet strax bli totalitärt. Men, påstod jag vidare utan att direkt skryta med min mycket finare människosyn innebärande:

att folket, som liksom överheten har sin beskärda del av dumhuvuden, på det hela taget är kompetent att göra vettiga bedömningar och avvägningar och att det är bättre att överheten målmedvetet släpper all information fri än att den försöker ransonera och styra kunskapsflödet eftersom medborgarna ändå upptäcker sådana försök och kommer att svara med förakt för överheten.

Jag var inte riktigt nöjd med det där argumentet. Att folket inte skulle bestå av en majoritet av dumhuvuden har jag ju egentligen ingen aning om. Uppfattningen är inte mer än en trossats eller ett ganska löst tyckande. Var det inte så att jag själv bara ville framhålla mitt demokratiska sinne och min ideologiska renhet?

Döm om min förvåning när jag idag på förmiddagen gick till min bokhylla och liksom ledd av en osynlig hand gick rakt på skriften On Liberty av filosofen John Stuart Mill (1806 – 1873) som jag inte ägnat en tanke på decennier (skriften alltså). Sedan ledde den osynliga handen mina blickar in på sidan 31, om du kan tänka dig händer som styr blickar, där filosofen framför egna funderingar om varför yttrandefrihet bör råda. Eftersom Mill, till skillnad från mig, inte antar att mänskligheten består av något annat än dumskallar, och ändå kommer fram till att kunskap bör spridas så fritt som det bara går så vill jag dela med mig av vad jag tror att han menar.

Det är konstigt att mänskligheten klarar sig så bra som den faktiskt gör, säger han. I varje fall beror det inte på någon särskild kraft hos det mänskliga förnuftet. I frågor som inte är självklara visar det sig att nittionio av hundra personer är helt inkapabla att göra korrekta bedömningar medan endast en förmår närma sig sanningen. Hur kommer det sig då, frågar sig Mill, att mänskligheten trots sina dåliga förutsättningar gemensamt samlar sig till rationella uppfattningar och rationellt handlande? Mill menar att det beror på att människan har en speciell egenskap, nämligen förmågan att med hjälp av andra ändra sig och förbättra sitt tänkande när hon övertygat sig själv att hon haft fel (vilket hon alltså, om jag fattar rätt, för det mesta har).

För att människan ska göra rätt trots det ogynnsamma utgångsläget beror dels på erfarenheterna där livet själv får tillfälle att ge feltänkaren en rejäl spark i baken. Men det räcker inte med erfarenheter, hävdar Mill, utan det krävs även diskussion människor emellan ty erfarenheterna tolkar inte sig själva utan måste stötas och blötas av människor som till slut förhoppningsvis drar korrekt fungerande slutsatser. ”Fakta och argument talar inte av sig själva, utan måste presenteras försöksvis tolkade och kommenterade av andra människor”:

Det finns personer vars omdöme verkligen förtjänar vår tillit. Hur har de blivit sådana? Det beror på att de hållit sina sinnen öppna för andras kritik. De har gjort det till en vana att noggrant lyssna på allt som kan sägas till deras nackdel och dragit nytta av de mothugg som varit befogade och omvärderat uppfattningar som andra övertygad dem varit missriktade. Det finns ingen annan metod att vinna kunskap och visdom än att ta till sig alla tänkbara invändningar mot sina uppfattningar och så hederligt som möjligt lyssna på vad som verkar rimligt. Ingen vis människa har någonsin blivit klok på något annat sätt än detta.

Den stadiga vanan att korrigera och komplettera sina egna uppfattningar behöver ett ständigt flöde av kritik och invändningar för att uppnå ständig förkovran. I stället för att försöka stoppa andras klander och opposition [till exempel genom att begränsa yttrandefriheten; PE:s anmärkning] så bör vi tacksamt ta emot och bedöma andras synpunkter på vårt eget beteende.