Anders Leion och många andra har tagit upp den känsliga frågan om intelligens. Nu är inte intelligens riktigt samma sak som människovärde (om nu någon trodde det), men vill man ha ett högteknologiskt, välorganiserat och demokratiskt välfärdssamhälle bör man eftersträva en befolkning med ett genomsnittligt IQ runt 100. I varje fall om man får tro det här diagrammet. 

Diagrammet härrör från den brittiske psykologen Richard Lynn, som funnit ett statistiskt samband mellan låg IQ och länder med låg tillväxt, odemokratiskt statsskick, hög korruption och hög kriminalitet. Det ska invändas att över hälften av länderna saknade officiella IQ-data, och Lynn baserar då sina beräkningar på grannländer och snarlika kulturer.     

Sedan några år tillbaka sjunker intelligensnivån i Sverige och en rimlig förklaring (som dock inte nämns i den länkade artikeln) är hög oreglerad invandring, inte minst från Afrika. Att frågan är känslig visas av att Sverigedemokraten Bertil Malmberg åtalades för hets mot folkgrupp, när han påpekade att sydsudanesers låga IQ kan utgöra ett integrationsproblem. Han friades senare i Högsta domstolen men uteslöts ur sitt parti. 

Man ska dock inte skylla allt på afrikaner. Förutom invandring kan jag tänka mig ytterligare två skäl till att vi blivit dummare: skolsystemet och feminismen.

Då jag gick i skolan tvingades vi memorera stora mängder fakta, allt från kungalängder till multiplikationstabellen. Vi tvingades läsa litteratur, formulera oss korrekt på modersmålet och förstå hur kvadraten på hypotenusan förhöll sig till kvadraten på kateterna. Inte så roligt kanske, men fokus låg på att träna upp den kognitiva förmågan. 

Idag har fokus förflyttats mot ideologisk fostran. Kanske utgår man från att kalkylatorer, datorer, Google och AI sköter det mesta av intelligensen i framtiden, och att skolans uppgift blir att jobba med värderingar, jämlikhet och rättvisefrågor. Ett paradexempel är den kraftigt utvidgade läroplanen för ”sexualitet och relationer”. Intelligens kan man tala om när det gäller AI, men så fort det rör sig om människor blir begreppet kontroversiellt.

På min tid stacks det inte under stol med att vissa barn var smartare än andra. Som individer har vi olika genetiska förutsättningar för intelligens, förutsatt att vi får rätt stimulans. En god utbildning hjälper oss att träna de hjärnceller vi har, medan dålig utbildning får motsatt effekt. Begåvade elever riskerar att stanna som medelmåttor.

Feminismens ansvar för den sjunkande intelligensen är inte lika solklart. Men låt mig förklara. Vi får hälften av våra arvsanlag från mamman. Under flera decennier har feminister drivit tesen att de mest begåvade och kompetenta kvinnorna bör satsa på maktpositioner i samhället, hellre än att föda barn. Allt för att utmana de patriarkala strukturerna. Att föda barn har setts som en ”kvinnofälla” och ett ovälkommet avbrott i karriären. Samtidigt försvarar man med näbbar och klor outbildade (ofta afrikanska) kvinnors rätt att producera stora barnkullar på samhällets bekostnad. Jag säger inte att alla afrikanska kvinnor är ointelligenta, men barnafödande har blivit en lågstatussyssla. Något som okvalificerade kvinnor kan ägna sig åt, eftersom de ändå inte förmår konkurrera om styrelseposterna.

Före feminismens genombrott hade föräldraskapet hög status. Intelligenta högpresterande kvinnor kunde tänka sig att föda 3 eller 4 barn, även om det minskade deras karriärmöjligheter.

Andra hälften av arvsmassan får vi från pappan. Innan feministerna tog över måste pappan väljas med omsorg, eftersom hans roll var att föda familjen vilket krävde någon typ av kompetens eller begåvning. Kvinnor som fastnade för korkade, ansvarslösa dagdrivare riskerade att bli fattiga på riktigt.

Mycket tack vare feminismen har kvinnor fått ekonomisk frihet. Samhället träder in som familjeförsörjare, om mannen av någon anledning inte håller måttet. Samtidigt minskar riskerna med relationen. Män som tidigare avfärdades som ”högriskprojekt”, kan plötsligt bli en ”spännande erfarenhet”.

Någon kanske invänder att några procent nedåt på IQ-skalan inte spelar så stor roll. Om det i gengäld ger oss ett inkluderande och humanistiskt samhälle. Men enligt Richard Lynn är det precis tvärtom. Det är hög-IQ-länderna som är toleranta och håller de humanistiska värdena högt. Delvis för att de har råd med det. Med sjunkande IQ i befolkningen tilltar problem med:

• Låg tillväxt
• Odemokratiskt statsskick
• Hög korruption
• Hög kriminalitet  

Alla fyra parametrarna stämmer allt bättre in på Sverige.